Lovisa förbereder sig på ukrainska flyktingar i skolor och daghem

Ukrainska barn har redan anmält sig till daghem och skolor i Lovisa. Fler är att vänta, och nu är frågan om skolgången blir endast på finska, eller om svenska också är ett alternativ.

Efter att flyktingförläggningen i Lovisa började ta emot flyende ukrainare har staden börjat förbereda skolor och daghem för nya elever som inte är bekanta med de inhemska språken. För en stad av Lovisas storlek handlar det om ett betydande antal människor. Totalt räknar man med ungefär en busslast flyktingar per vecka, tills kvoten på 270 personer fylls.

Antti Lilja, enhetschef vid flyktingförläggningen, nämner att ungefär en tredjedel av de som anländer till Lovisa är minderåriga, alltså sådana som hör hemma inom småbarnspedagogiken eller grundskolan.

– Det innebär ungefär 80 barn. Barnfamiljerna inkvarteras främst i Strömfors där staden har 25 lägenheter. Sedan finns 30 lägenheter i centrum, och där bor resten av flyktingarna, inklusive ett par mammor med barn i högstadieåldern, säger Lilja.

Utbildningschef Timo Tenhunen nämner att en del ukrainska barn redan blivit anmälda till den förberedande utbildningen som staden organiserar och får statligt stöd för.

– Hittills är det främst sådana som inkvarteras hemma hos privatpersoner, säger Tenhunen.

För de övriga, de cirka 270 personer som kommer via flyktingförläggningen, gäller det att flytta in i en av stadens bostäder och hitta en plats i vardagen. Där spelar skolvärlden en avgörande roll.

– Sådant som boende och hälsovård hanteras via flyktingförläggningen, det är statligt. Resten, alltså en stor del, berör Lovisas skolvärld och daghem.

På finska

Efter den första kontakten vid flyktingförläggningen är tanken att de ukrainska flyktingarna flyttar till lägenheter endera i centrum eller i Strömfors. Därefter gäller det att stiga in i skolvärlden. Tenhunen nämner att man i nuläget främst siktar på den finskspråkiga skolvärlden, även om integrationsspråket är en relevant fråga.

– Vi har diskuterat mycket på vilket språk skolan ska vara, om det ska vara enbart på finska eller också svenska. De har rätt att välja, så vi kan inte säga att det absolut blir finska. Men det handlar också om praktiska arrangemang, och därför är det inledningsvis på finska, säger Tenhunen.

Antti Lilja noterar samma sak. – Utgångspunkten är att den förberedande utbildningen går på finska. Det här är personer som har tillfälligt skydd och är tillfälligt i Finland. Språkvalet skulle ha en annan innebörd om de vore asylsökande.

Tenhunen tillägger att en del dessutom väljer att flytta till annan ort, ofta av allt att döma längre in i landet – om de inte åker hem till Ukraina igen.

– I inre Finland klarar man sig inte på svenska. Det är också skäl att minnas att de inte kommit hit för att stanna, de flesta vill åka hem igen så fort det är möjligt. Det har hänt att någon anmält sig till skolan, bara för att inte dyka upp. Senare har det visat sig att de åkt hem igen.

I nuläget har staden en förberedande grupp vid Harjurinteen koulu, där ett par ukrainska elever i högstadieåldern deltar.

– Det finns rum för en till grupp. Sedan uppstår frågor om utrymmen och vilka lokaler som vore lämpliga.

Också distansstudier

Ytterligare en fråga är hur många som väljer att studera i Ukraina på distans från Lovisa. Klart är åtminstone att flyktingarna inte har läroplikt i Finland. Antti Lilja säger att den ukrainska staten bidrar med fungerande lösningar.

– Ukraina har gjort det verkligt bra, men för min del kan jag inte säga hur många som väljer att studera på distans. Många vill gärna komma in i skolvärlden här, det är ett sätt att skapa kontakter.

Också Tenhunen påpekar att skolvärlden, oavsett språk, är ett bra ställe att ta sina första steg i ett nytt land och en ny kultur. Det är, nämner han, ett naturligt sätt att integreras i det lokala samhället.

Den förberedande undervisningen är ett sätt att förbereda eleverna för den normala skolgången, en tid som delvis består av språkundervisning men också normal undervisning. Ett dilemma är språket, inte minst eftersom grupperna i regel innehåller elever från flera olika språkgrupper och att alla inte kan engelska.

Timo Tenhunen nämner att man försöker lösa problemet genom att anlita personer som kan de relevanta språken och som kan hjälpa till på lektionerna, till exempel assistenter eller närstående.

– Meningen är att eleverna ska lära sig skolans språk under ett år, åtminstone behjälpligt så att de kan delta i den normala undervisningen. Hur väl det går beror ofta på åldern. Yngre barn har lite lättare eftersom undervisningen har färre specialord.

Tidigare erfarenheter har visat att den den första halvan av läsåret brukar vara svår, men att något händer efter julen.

– Det verkar vara lite som att lära sig cykla. Mitt i allt fattar eleverna grejen och hittar balansen. Det är ett intressant fenomen, de börjar då sakteligen kunna uttrycka sig. Ibland går de också igenom materialet på förhand på det egna språket, så att det känns igen i klassrummet. Det underlättar också.

Tanken är att gruppen inte ska vara separerad, så att eleverna så fort som möjligt integreras med resten av skolan.

– I början är det främst praktiska ämnen, som gymnastik. Där kommer man fort med, sport har samma regler överallt i världen. Den vägen får de också fort stöd, säger Tenhunen.

Integrationen betyder i förlängningen en extra utmaning för lärarna i skolan. Den förberedande gruppen har en egen lärare, men när eleverna integreras så är det upp till lärarna att sköta om det praktiska.

– Meningen är att hitta samhörighet och kompisar för fritiden. Skolan är bra ur den synvinkeln, där finns trygghet: mat, personal, kopplingar till fritiden. Barnen är också borta hemifrån, så för en stund slipper de diskussionerna hemma som, med tanke på varifrån de här familjerna har kommit, säkerligen kan vara tunga.