Ulla-Lena Lundberg är en stor berättare som målar i ord
Den här veckan kommer Ulla-Lena Lundbergs nya bok Lyser och lågar ut. Författaren själv har redan fått en samling pinfärska exemplar levererade till Diktarhemmet i Borgå, där hon bor sedan 2018. Böckerna står prydligt travade på en pall i hallen, och ska delas ut till vänner och bekanta.
Att hålla sitt allra färskaste alster i händerna för första gången är något som Ulla-Lena Lundberg tar med ro. Så har hon ju erfarenhet också. Debuten skedde redan vid femton års ålder, och nu, sex årtionden senare, kan Lundberg se tillbaka på en otroligt produktiv skrivarkarriär, som ännu fortsätter. Den här veckan kan alltså en ny skönlitterär roman läggas till listan över romaner, faktaböcker och mycket annat som hon har skrivit.
Ulla-Lena Lundberg är en av Finlands mest omtyckta författare. Flera av hennes romaner har även översatts till andra språk, och den senaste romanen Is, som kom ut 2012, har också blivit opera.
Det ska genast sägas att även jag hör till skaran som tycker väldigt mycket om Lundbergs böcker, och därför ivrigt väntar på den nya boken.
Människorna och berättelserna i fokus
Diktarhemmet ståtar rött och imponerande intill Borgå domkyrka. När man kommer in i huset upptäcker man att huset inte är så stort som det kan verka utifrån. Tvärtom känns den rätt funktionell för en författare som tidvis har ett väldigt socialt liv med gäster och samkväm, men som också har ett behov av en privat skrivkammare att dra sig tillbaka i och där papper, böcker och ting kan få ligga ostörda för främmande blickar.
Framför allt är Diktarhemmet vackert, oavsett om man ser det utifrån eller från insidan. De välfyllda bokhyllorna i biblioteket, det gröna rummets porträtt av husets tidigare invånare, den stora salens praktfulla kakelugn. Skira vita gardiner fladdrar i fönstren, och på det vita salsmöblemanget har UllaLena Lundberg dukat fram kaffe med dopp och flädersaft som ger svalka i sensommarhettan. Själv dricker hon te.
Den nya romanen Lyser och lågar är en berättelse om tre par från tre generationer i samma familj. Genom att följa deras liv beskriver Lundberg samhällets förändringar under en period som börjar i mitten av 1850-talet med Vasa brand och Krimkriget fram till inbördeskriget och 1920-talet. Finns folkhögskola i Esbo formar sig till ett centrum för berättelsen.
Vad inspirerade dig till att skriva om den här tidsperioden och de här människorna?
– Om vi talar om titeln så tänkte jag på den tidens eldsjälar som startade de ideella folkrörelserna, av vilka folkhögskolan var en.
Medan tanken om den fria bildningen på en folkhögskola i dag känns närapå bortglömd var idén då, för hundrafyrtio år sedan, något som skapade gemenskap, framtidstro och innehöll fröet till den nordiska demokrati som vi upplever som självklar.
– För en tid sedan läste jag en artikel om en förening som upplöstes för att de inte längre hade ett hus för sin verksamhet. De ursprungliga folkrörelserna förstod att det behövdes ett hus för verksamheten, och där involverades bygdens bönder.
– Det var alltid någon som var mer framåtsträvande än andra,
som kunde se längre och större. I början handlade det mycket om materiella donationer, en bonde på landsbygden som skänkte mark och stockar för att kunna bygga ett hus. Andra hakade på av exemplets makt och måste också, för skams skull, ge ifrån sig stockar. Det är de här rörelserna och eldsjälarna, som driver utvecklingen framåt, som jag tänkte på i boken.
Vi ser än i dag den fria bildningens betydelse för demokratin. Så långt kanske man inte tänkte på 1890talet, så vad inspirerade den tidens eldsjälar?
– Utvecklingen skedde ungefär samtidigt i flera nordiska länder, och i Danmark talar man fortfarande om den fria bildningens betydelse för demokratibygget, som en pågående process. I början låg betoningen på jämlikhetsprincipen, att även fattiga barn på landet ska ha möjlighet att förkovra sig till själ och anda. Man ansåg att det var viktigt att ta tillvara på begåvningsreserven, och låta människor förverkliga sig själva.
Ulla-Lena Lundberg talar varmt för folkhögskoleväsendet, och hur den genom tiderna har erbjudit inte endast bildning utan också en möjlighet för unga att fundera över vad man vill med sitt liv. Dagens effektiva skolsystem med förlängd läroplikt närapå tvingar unga att tidigt välja sin väg, kanske för tidigt och ger inte alltid tid för andrum och eftertanke, som många skulle behöva.
– Som bokens huvudperson Olga säger: Man vet inte vad man sätter i gång hos unga människor, även de som är föraktfullt och avogt inställda till studier kanske senare i livet får nytta av något man fick sig till livs i skolan.
Från Kökar till Afrika
Lundberg framhåller att hon i boken inte framför någon tes eller budskap. Det är berättelsen och människorna som är viktiga. Och det är ju så som vi är vana att uppleva Ulla-Lena Lundbergs böcker. Intensiva berättelser om människor som finner sin väg genom tidens anda.
Det fascinerande med hennes romaner, och faktaböcker, är hur olika de är. Uppskattar man Lundbergs senare böcker lönar det sig att bekanta sig även med hennes tidigare produktion.
Många utspelar sig i den åländska skärgården, som Sjöfartstrilogin, där läsaren får följa med framväxten av sjöfarten på Åland fram till modern tid, allt speglat genom några släkter knutna till varandra på olika sätt.
Men i den långa listan av böcker finns berättelser som utspelar sig någon helt annanstans och med människor som har totalt andra livsförutsättningar. Romanen Regn kom ut 1997. Huvudpersonerna är en bushman i ett forntida Afrika, som målar hällkonst och försöker framkalla regn, och en nordisk vatteningenjör i modern tid, som försöker lösa följderna av den ihärdi
ga torkan. Deras berättelser möts på ett hisnande sätt.
I vad bottnar ditt stora intresse och kärlek för Afrika?
– Jag hade den stora förmånen att befinna mig i Afrika under åren 1976 till 1979. Just då gjordes ett stort genombrott i tolkningen av hällkonsten. Jag hade inget att göra med genombrottet, men var en fascinerad åskådare.
Nu passar det bra att inflika att Ulla-Lena Lundberg har en akademisk examen i nordisk etnologi och religionshistoria, och ett brinnande intresse för hällkonst, som hon också har skrivit faktaböcker om.
Genombrottet, som Lundberg nämner, handlar om nya tolkningar av sambandet mellan bushmännens hällmålningar och deras muntliga traditioner. De är inte separata fenomen, utan tillsammans beskriver bilder och berättelser något som brukar kallas religion, men som Lundberg väljer att kalla för världssyn.
– Jag tror att den händelsen är den mest intressanta i mitt liv, och fick mig närapå att sadla om till en akademisk karriär och satsa på forskning i hällkonst. Men när jag gick där och funderade, så tänkte jag att mina riktiga kolleger här är ju de gamla målarna med sina bildberättelser på klippväggarna, det är dem jag hör till.
Hon drar paralleller till sina barndoms erfarenheter på Kökar, där många bar på en medvetenhet om att det finns mycket som vi inte vet, men som vi i vissa situationer kan ana oss till. Den gemensamma nämnaren för forna tiders Kökarbor och afrikanska bushmän är beroendet av vädret. Lugnt väder till havs för det fiskande Kökarfolket, regn för bushmännen i det torra Afrika.
– Det är svårt att beskriva, men det handlar om att det finns krafter som man inte kan sätta namn på. Kökarborna talade om örgubbarna som var ute och sprang. Det låter kul, men i själva verket är det den här samverkan mellan människor och det stora förflutna som kan gripa in, och som kan kommunicera med oss. För bushmännen handlade det om att i trans sätta sig i kontakt med andar. I dag tenderar vi att förkasta det här. Men det beskriver ändå något som för många är en levande verklighet, som gör att man tycker att en kallhamrad ateism blir väldigt begränsad.
Den gemensamma värdegrunden luckras upp
Vi återvänder till Finland och UllaLena Lundbergs nya bok, och tanken om att den fria bildningen i folkhögskolorna har bidragit till att forma vår demokrati. Finns folkhögskola i Esbo, som är centrum för händelserna i boken, finns inte längre och själva huset är sålt. Lundberg upplever att även demokratin är hotad, mer än kanske någonsin sedan andra världskriget, och nämner som ett hot den väldiga klyftan till den unga generationen, som hon anar existerar.
Var ser du hoten?
– Jag ser det i bristen på tillit människor emellan. Det stora målet i dag tycks ju vara att vi människor inte ska mötas ansikte mot ansikte, utan också mänskliga möten sker oftare digitalt. Se också på situationen när du stiger på ett tåg. Ingen tittar upp, alla sitter böjda över sin telefon, vår tids de vises sten, inneslutna i sin egen bubbla. Samtidigt finns det en större misstro mellan människor, vi uppmanas till stor försiktighet, att inte svara på samtal från okända nummer och så vidare.
Ulla-Lena Lundberg spinner vidare på temat och konstaterar att romanen Lyser och lågar blev oväntat aktuell när Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina i vintras.
– Vi lever inte i en värld längre där länder delar en gemensam värdegrund, värden med ett ursprung i den franska revolutionen och som faktiskt inte uppstod för så länge sedan. Jag upplever att kriget i Ukraina innebär en brytningstid och vi bör på allvar tänka över de värderingar vi har och hur viktiga de är. Då förefaller Lyser och lågar mer aktuell än jag hade avsett, eftersom boken kom till utifrån en samling människor som jag länge levt med. Det var berättelser och människoöden som var redo att berättas nu.