Är diplomatin faktiskt död?
I våras skrev jag på denna plats en kolumn med rubriken ”Nej till Nato” (ÖN 11.3.2022). Sedan dess har mycket hänt, och vi är redan nästan-medlemmar. Har jag alltså sett mig tvungen att äta upp min gamla text? Egentligen inte, även om vi tvingats inse att den ryska chauvinismen är avsevärt större och farligare än vi tidigare trodde, och att vi varit alldeles för naiva. Så också jag.
Men den krigsförhärligande retorik och det återuppståndna rysshat som nu breder ut sig skrämmer mig om möjligt mer. ”Ryssland måste krossas militärt och ekonomiskt. Det sker inte utan uppoffring, men ju förr desto bättre”, skriver Jan-Erik Ingvall i HBL 29.8. Och han sammanfattar: ”Juridiken och diplomatin har spelat ut sina roller och det är bara rå styrka som gäller.” Sturskt och manligt, jovisst, men hos mig väcker det enbart obehag. Speciellt som skribenten är långtifrån ensam om sin analys, och sin kompromisslösa syn på hur konflikten bör lösas. Så låter det numera överallt, t.o.m. på ledarplats i våra seriösa medier.
Att Ukrainas president Zelenskyj är stursk och segerviss, och lovar driva ut ockupanterna från varje tum av ukrainskt territorium, inklusive Krim, kan man förstå, men den tuffa attityden tycks plötsligt ha blivit det politiskt korrekta också bland analytiker man tycker borde veta bättre.
Att det ryska krigsmaskineriet fungerat så dåligt har för många varit en överraskning, och givetvis en välkommen sådan, liksom de ukrainska framgångarna – men att Ryssland i det längre loppet skulle gå att knäcka helt och hållet, för att inte tala om att slutgiltigt krossas, kan ju inte vara en allvarligt menad strategi? Vart försvann den absoluta övertygelse som präglat generationer efter den senaste världsbranden, såväl ledare som vanligt folk, att krig i stor skala helt enkelt inte längre är en option? Ställföreträdande krig har vi sett många av, och så är även detta, ett de facto-krig mellan väst och Ryssland, i kontrollerad skala. Men om Ryssland definitivt ska krossas, då återstår enbart Ragnarök.
Men röster i den riktningen har nästan försvunnit, även om de säkert finns. Tack och lov finns det undantag, som Johan Ekman. I HBL 26.8 konstaterar han sakligt det som borde vara självklart: ”Om total seger är målsättningen måste man vara beredd på att helt förinta fienden, med massförstörelsevapen, om så krävs.” Även om Ryssland entydigt bär skulden till kriget, och den fullständigt verklighetsfrämmande storryska chauvinismen bör stoppas, är situationen ju inte densamma som inför andra världskriget.
Även om det i bägge fallen handlar om att stoppa en galen despot, och inte vara blåögd, är skillnaden att den potentiella förstörelsen nu är så mycket större. Allt tal om att hela Ryssland måste krossas, och en atmosfär där all samlad ryssfientlighet igen ges fritt spelrum, kan inte sluta annat än illa.
Förtroendet må vara borta, och grannrelationerna bottenfrusna, men den rationella kärnan i Paasikivis lärdomar har inte försvunnit nånstans.
❞ Att Ryssland i det längre loppet skulle gå att knäcka helt och hållet, för att inte tala om att slutgiltigt krossas, kan ju inte vara en allvarligt menad strategi.