Erotiska eskapader och stärkande bad i det sena 1800-talets Lovisa
Efter den fyndiga lokalhistoriska adaptionen av Carmen (Klara) fick Lovisa Operaförening och dess eldsjäl Maria Linde blodad tand och presenterade nu, i samarbete med Sibeliusdagarna i Lovisa, en operaklassiker som egentligen kändes som klippt och skuren för kontexten.
Mozart & da Ponte: Così fan tutte. Bearbetning av librettot och översättning till svenska: Maria Linde.
Regi: Antti Sevanto. Musikalisk ledning och arrangemang: Tomas Takolander. Koreografi: Titta Tunkkari. Dräkter: Jeanette Sarström & Tove Matsinen.
I rollerna: Jeanette Sarström, Giséla Gren-Nordström, Roope Pelo, Jussi Ziegler, Maria Linde, Pekka Haahti. Lovisa Operaförenings premiär i M-Yachts gamla båtvarv 3.9.
i Mozarts Così fan tutte har flyttats från det sena 1700talets Neapel till det sena 1800talets Lovisa, som då var en blomstrande badort med mondäna gäster från land och rike kring. Närmare bestämt till 1891, då även Sibelius – gestaltad av kvällens dirigent, en mustaschprydd Tomas Takolander – figurerade i staden.
Lovisas legendariske förste museiintendent, Jedvard Iverus,
fick axla den gamle cynikern Don Alfonsos mantel och även om man tvingats dagtinga en smula med historiska fakta – Iverus flyttade till Lovisa först 1897 – kändes upplägget avgjort fräscht. Överbaderskan Dunder-Emma, frejdigt tecknad av Katarina Nikkanen i en talroll, är en annan legendarisk lokal profil som var närmast självskriven i sammanhanget.
I övrigt fylldes det välfungeranHandlingen de scenbygget i M-Yachts gamla båtvarv i Valkom av pietetsfullt kostymerade och av Titta Tunkkari funktionellt koreograferade badgäster, som fått sig vettiga rörelsemönster serverade av regissören Antti Sevanto. De bärande rollerna tedde sig meningsfullt personregisserade och föreställningen var överlag renons på desto mer påfrestande longörer.
Damernas gruvliga hämnd
Den musikaliska realiseringen har givetvis inneburit en avsevärd utmaning. Det av Tomas Takolander till nonettformat reducerade partituret fungerade dock överraskande väl, även om jag nog kom att sakna ett valthorn i instrumentariet, och ensemblen musicerade mestadels med geist och precision.
En hel del originalmaterial hade av praktiska skäl utelämnats, vilket inte är oproblematiskt när det gäller historiens dramaturgiskt mest perfekt symmetriskt konstruerade ensembleopera. Andra akten kändes onekligen väl kort i rocken med en final som aldrig riktigt lyfte vare sig dramatiskt eller musikaliskt, medan de nyinsatta inslagen – bland annat Lacrimosa ur Requiem och Offenbachs bekanta cancan – föreföll långsökta även om de nog på något sätt kunde motiveras.
En smått genial idé var däremot att Don Alfonsos högra hand, intrigörskan Despina, mot slutet av första akten avslöjade för våra hjältinnor att de efterhängsna maskerade kufarna – det hela tilldrar sig under en maskeradbal – är deras egna fästmän, varpå damerna bestämmer sig för att utkräva en gruvlig hämnd.
Det handlar alltså om en klassisk förväxlings- och parbytestematik och nämnda omskrivning öppnar för en på sätt och vis mer trovärdig handling än i originalet. De fatala amorösa underströmmar som är en så viktig del av Mozarts och da Pontes upplägg är här något nedtonade och skrattet fastnar inte riktigt lika lätt i halsen som så ofta vid gängse gestaltningar av de erotiska eskapaderna.
De vokala insatserna var överlag helt drägliga och allra mest imponerade Jeanette Sarström med sin kristallklara och flexibla sopran som Fiordiligi (Fanny), medan i sig sympatiska Giséla Gren-Nordström som systern Dorabella (Doris) inte alltid förmådde hävda sig volymmässigt.
Roope Pelo (Ferrando/Frans) hade volym så det räckte och blev över men pressade i höjden på ett rätt tröttsamt sätt, medan vokalt mer balanserade Jussi Ziegler (Guglielmo/Gustav) hade fått onödigt litet att sjunga på sin lott. Pekka Haahti var en habil Don Alfonso/Iverus, medan Maria Linde gjorde en festligt pricksäker Despina/Stina. Kören sjöng enligt bästa förmåga, men helhetsklangen led av att herrösterna var alltför få.