Mia Hafréns For the Brave är en modig invitation till dansgolvet
Sångerna i Mia Hafréns andra soloalbum framfördes live i en konsert på Kulturhuset Grand i lördags. Publiken fick en helkväll där Hafrén bjöd på sig själv med besked.
For the Brave.
Mia Hafréns skivreleasekonsert. Medverkande: Kalle Katz, keyboards, Teemu Aitoaho, gitarr, Eero Paalanen, bas, Tuukka Aitoaho, trummor, Margarita Eklund & Livia Wikström, backing vocals.
Kulturhuset Grand i Borgå 16.3.
Den andra skivan är knepig. Om den första blivit en framgång finns det två möjligheter: fortsätta på samma spår eller göra något annat. Mia Hafrén valde det senare. Debuten Också för dig (2022) var en kritikerframgång men en kommersiell flopp och orsaken är klar; hon sjöng på finlandssvenska.
Sympatiskt, men omöjligt med tanke på såväl ett nationellt genombrott som, inte minst, en internationell lansering.
När hon nu gör uppföljaren, For the Brave, på engelska känns det som om pusselbitarna fallit på sina rätta platser inte bara ur ett språkligt perspektiv. Musiken är mer radio- och dansvänlig och på ett plan eventuellt mindre ambitiös än på den egensinniga debuten, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att den skulle vara sämre.
Snarare tvärtom. Kompositionerna är de facto mer genomarbetade och den stilistiska bredden större. Det rockstråk som gick genom debuten har här ersatts av ett mer poppigt tilltal och med ett skönt soulfunkstuk som krydda. Detta är musik som är tänkt att dansas till, men självfallet även spisas på övriga sätt.
Hafrén har hittat egen röst
Det som tilltalar mig mest är dock den tidlöshet, som i ännu högre grad än senast präglar materialet. Vissa av låtarna doftar 70-tal, medan andra har en tydligare 80-90-talsfärgning – Alanis Morrisette är en
inte helt irrelevant koppling och även Abba flimrar temporärt förbi – men ändå känns det som om Hafrén, oavsett den för låten aktuella estetiken, hittat en egen röst som i högsta grad är här och nu.
Detta samtidigt som språkbytet ingalunda resulterat i urvattnade texter. Hafrén ryggar fortfarande inte inför tunga ämnen – exempelvis psykisk ohälsa hos unga, samhälleliga orättvisor, jämställdhet och civilkurage – och den som söker sedvanligt banaliserat relationstrams letar här på fel ställe.
Proffsigt band
Skojigt var även att vid lördagens konsert på Grand notera att låtarna inte bara fungerar lika bra live som på skiva, utan i många fall får ytterligare ett lyft. Så inte minst de grymt grooviga Exclusively Yours och Goodness (a letter to a dictator), den fett gungande Life Is samt den härligt svängiga titellåten, och en handfull nummer från första skivan fungerade ypperligt som komplement.
Hafrén bjöd på sig själv med besked, såväl i koreografin som mellanspeakarna, och vokalt har hon aldrig varit bättre. Omfånget är brett och mångfasetterat, även om jag gärna sett att hon i högre grad hade utforskat det lägre registret, och hon tar uttrycks- och tolkningsmässiga risker som betalar sig mångfalt tillbaks.
Showens ryggrad och livsnerv var ändå det superproffsiga bandet, som tillsammans med Hafrén och producenten Oona Kapari även stått för arrangemangen. Här lyfter jag gärna speciellt fram klaviaturtrollkarlen Kalle Katz ultraflexibla spel och jag kom egentligen endast att sakna den blåssektion, som förvisso hade satt guldkant på det hela.
Mia Hafrén är, vilket vi redan visste, en osedvanligt begåvad singersongwriter, som aldrig stannar för de mest lättköpta lösningarna och For the Brave är intelligent och för finländska förhållanden osedvanligt välproducerad popmusik. Om inte några av låtarna hittar till topplistorna ligger orsaken åtminstone inte i materialet.