Lena Brun slog igenom med dunder och brak, men valde en annan karriär
Hon gick från att hoppa höjdhopp i sågspån med skalbaggar i till att bli finländsk mästare i grenen – men i dag prioriterar Lena Brun sin tid annorlunda.
Det första som slår en när man träffar Lena Brun (född Teckenberg) är att hon ser ut som en typisk höjdhoppare: lång, smal och atletisk. Hon avslöjar genast att sin längd: 1,80 meter.
– Så jag hade fysiken för att hoppa höjdhopp. Som högst hoppade jag fem centimeter över min egen längd, säger hon.
Att just höjdhopp skulle bli hennes gren inom friidrott var nästan förutbestämt. Som åttaåring flyttade hon och resten av hennes familj från Nickby sjukhus område till ett hus nära sportplanen i centrala Nickby. Några friidrottstraditioner fanns inte i familjen, men rätt snart började hon och hennes ett år yngre syster Tina att tillsammans med vänner tillbringa allt mer tid på sportplanen.
– Då fanns där inga madrasser att landa på vid höjdhoppet, utan bara sågspån med en massa äckliga skalbaggar i. På den tiden saxade man fortfarande inom höjdhopp. Men det tog inte så länge innan madrasser dök upp.
Taisto Olenius, en väl meriterad tränare i Sibbo, visade Brun hur den så kallade floppstilen, där ryggen är placerad mot ribban, fungerade. Och hon fastnade direkt för grenen.
– Taisto hade bra hand med barn och ungdomar, och för mig kom hoppandet helt naturligt. Som tioåring hoppade jag plötsligt nytt finländskt åldersrekord, och det blev stor uppståndelse kring det. Det här ledde till en spärr inom mig och jag hoppade sedan inte på ett par år, säger Brun.
Stod inför tufft val
Hon fortsatte ändå att friidrotta och provade på andra grenar, bland annat häcklöpning och löpning, men så småningom återvände hon till höjdhoppet, gick sakta men säkert framåt och det stora genombrottet kom 1979 som 17-åring. Brun förbättrade sitt personliga rekord med hela elva centimeter, vann silver i Kalevaspelen och fick dessutom representera Finland i Sverigekampen. Hon fick även delta i junior-EM i Polen den sommaren.
– Jag var inte alls mentalt förberedd på det. Östblocket existerade ännu, precis som DDR och Sovjetunionen. Det var spännande att tävla, och jag tror jag hoppade kring 1,75, alltså helt okej. Men jag minns faktiskt inte om jag gick vidare från kvalet till finalen. Det blev lite för mycket den sommaren, min säsongsplan höll inte alls.
Också den första Sverigekampen skapade bestående minnen hos Brun.
– Jag var ung och oerfaren. Allt gjorde intryck på mig. Jag minns att lagledaren sa att det viktigaste inte är att segra, utan att ta en dubbelseger.
Pappa Per-Eric Teckenberg fungerade som hennes tränare, trots att han inte hade någon bakgrund inom grenen.
– Han var intresserad av det helt enkelt. I den åldern började jag träna mer på allvar och på vintrarna hoppade jag höjd i olika skolors gymnastiksalar. Jag började också träna i Helsingfors i samband med mina studier vid Svenska Handelshögskolan. Träningsmöjligheterna var bättre där, men jag bytte aldrig förening, säger Brun.
Efter det första studieåret blev studierna friare och Brun kunde lättare få in två träningspass per dag. Utvecklingskurvan fortsatte att peka uppåt: 1981 vann hon igen FM-silver i höjdhopp, och året därpå korades hon till finländsk mästare. Men några år senare, 1986, gjorde Brun sin sista tävling.
– Sedan jag varit 15 år hade jag varit väldigt målinriktad. På grund av studierna tog det sex år för mig att studera klart, och jag kände att
❞ Som högst hoppade jag fem centimeter över min egen längd.
jag stod inför ett val. Skulle jag satsa på ett jobb eller på höjdhopp? Hon beskriver valet som svårt. – Hela min identitet fanns inom sportvärlden. Men jag hade en stark känsla av att det var dags för mig att gå vidare, min inre röst sa att min jobbkarriär kunde bli längre än idrottskarriären. Dessutom började jag kanske tröttna lite på grenen. Jag hade ju tränat året om under flera år, säger Brun.
Under sin idrottskarriär hann hon vara med om totalt tre Sverigekamper och även en landskamp i Italien. Där fick hon hoppa tillsammans med sin idol, Sara Simeoni, som under en tid hade världsrekordet i höjdhopp. Men själva landskampen blev något av en flopp för Finland.
– Nästan hela damlandslaget drabbades av matförgiftning, men jag klarade mig. Så om jag minns rätt tvingades jag delta i en stafett för att vi skulle få ihop några poäng. Och en längdhoppare deltog i höjdhoppet tillsammans med mig och hoppade ett hopp på 1,30.
Något som många kanske inte har koll på är att Brun 1982 även tog en FM-medalj i en annan gren, nämligen femkamp inomhus.
– Mångkamp var jätteroligt. Jag var dålig på spjut, kula och 800 meter, men de fyra andra grenarna passade mig bra.
Ärkerivaler och blodigt allvar
Hon fick jobb på Uusi-Suomi, arbetade en tid där och på några andra ställen innan hon slutligen började arbeta på Finnpanel, som mäter tvtittandet och radiolyssnandet i Finland. I dag leder hon företaget som hon jobbat för i mer än 30 år.
– Företaget är ganska litet, så jag är med och fixar med allt.
Idrotten och höjdhopp finns inte kvar i hennes liv. Brun berättar att hon trivs med att ta promenader, gå i trappor och pilates – vardagsmotion, helt enkelt.
– Jag försöker förstås hålla mig i skick. Men det finns så mycket annat som jag också vill syssla med. Jag har jobbat ganska mycket, fått tre barn. Jag är gift med en norrman och har därför pendlat till Norge regelbundet i femton års tid. Jag vill ha tid för att träffa familj och vänner på båda orterna, säger hon.
Inget av hennes tre barn har fastnat för höjdhopp, trots försök från Bruns sida.
– Mina döttrar spelade handboll för Dicken, och min son tycker om fotboll. När de var yngre tog jag en gång med dem till Sverigekampen, men det var dåligt väder och jag såg på deras miner att de bara ville gå hem.
Då och då händer det ändå att hon upplever en känsla av idrottsnostalgi. I januari, under ett besök i Norge, såg hon och hennes man att NM för ungdomar pågick, så det åkte till tävlingshallen för att följa tävlingarna.
– Inomhus kommer publiken så nära idrottarna, och de var så duktiga och fina att se på. Jag kände en stark stolthetskänsla, säger Brun.
Hon minns hur det var när hon var i övre tonåren och tävlade för Sibbo-Vargarna.
– Vi hade en väldigt bra, stark och högt rankad förening och flera friidrottare som placerade sig bra i FM. Och när vi var små knattar var ärkerivalen förstås Borgå Akilles. Det handlade om hatkärlek, för jag hade många goda vänner där, bland annat Lars Fagerholm. Men när det var dags för klubbkamp var det blodigt allvar!