Ansvaret för klyftan mellan regering och fack finns på båda sidorna
Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet igen efter flera veckor av strejk. Och ännu längre att skapa ett konstruktivt diskussionsklimat.
Sedan den 11 mars har flera tusen arbetare strejkat. På måndag avslutas strejken, beslutade facket och kastade bollen till regeringen.
När det är dags att lägga ihop plus och minus av strejken kommer förlusterna av förlorade export- och skatteinkomster tynga på minussidan. Förlorat går också förtroendet på många arbetsplatser.
Genom strejkerna vill facket få regeringen att dra tillbaka de planerade arbetsmarknadsreformerna och försämringarna i socialstöd. De sistnämnda trädde i kraft i måndags, så beträffande dem ändrar knappast någonting hur lång strejken än blir.
Regeringen vill genomföra reformer av arbetsmarknaden lagstiftningsvägen. Helt rätt, säger många. Regeringen har ett demokratiskt mandat att genomföra de reformer de vill, titta på valresultatet i senaste riksdagsval.
Men regeringens hårdnackade stil att driva igenom reformerna utan att på riktigt lyssna till motparten, som att bjuda in till förhandlingar utan att genuint förhandla, gör att man frågar sig: Vad vill regeringen egentligen uppnå?
Visst finns det förståelse för frustrationen som arbetsgivare känner.
Reformen av arbetsmarknaden har varit på gång länge utan resultat. Men när regeringens åtgärder främst riktar sig mot låginkomsttagare och fattiga framstår reformerna inte enbart som en strävan att förnya utan också som en vilja att kuva.
Men inte bländas man av fackföreningspamparnas envisa motstånd heller. I stället för att envetet protestera och strejka kunde facket visa beredskap till förnyelse av såväl arbetsmarknaden som av de sociala förmånerna.
Det pratas om den nordiska modellen som lösningen på konflikten. Det finns inte en nordisk modell, men det som kännetecknar många andra länders modeller är förmågan att diskutera och förhandla och det är något som finländare har svårt för.
Hellre skulle man vilja se parterna visa respekt för varandra. Nu när strejkerna avslutas är det dags för förhandlingar där båda parterna visar god vilja. Trots att det är ”bara” 7 000 som strejkar är det ju långt fler som drabbas även inom andra branscher.
Polariseringen i samhället och på arbetsmarknaden och en allt hårdare retorik bådar inte gott för framtiden. Svårigheterna att lyssna på motparten och bristen på viljan att hitta en kompromiss gör att när den här arbetsmarknadskonflikten har avslutats så är det stort arbete som återstår: Att bygga upp förtroendet igen och skapa ett konstruktivt diskussionsklimat i samhället.
Det gemensamma målet för regering och fackföreningarna borde vara hur vi kan skapa fler arbetstillfällen, öka skatteintäkterna och välfärd för alla.