Bakom storindustrin i Sköldvik finns lantlig skärgårdsidyll
Närheten till naturen och den egna familjehistorien är viktiga för de som bor i Svartbäck och Spjutsund. En del kallar rentav platsen för sitt paradis.
Släkten har bott här i så många generationer och rötterna går djupt. Det är svårt att plantera om ett gammalt träd.
På några kilometer slungas du från industrins buller och rykande skorstenar till en lantlig skärgårdsmiljö. Slungas är rätt ord, för många har nog blivit åksjuka då de kört söderut längs den krokiga bilvägen från Sköldvik. Samtidigt är resan definitivt värd det eventuella illamåendet då en liten röd träkyrka plötsligt uppenbarar sig i Svartbäck.
För en utomstående är det lätt att missa om man befinner sig i Svartbäck eller Spjutsund och för att ytterligare komplicera saken tillhör de olika kommuner. Svartbäck är faktiskt en del av Borgå och Spjutsund en del av Sibbo.
Att samhällena är sammanvävda är tydligt, för kyrkan heter Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka. Martina Majander är ordförande för Karmels kyrkoförening som äger kyrkan. Hon har ställt dörren på glänt denna vårdag. Knarrande trägolv och östnyländska röster ekar i den typiskt kyrkliga ljudbilden.
– Just nu är här fullt upp. Vi förbereder kyrkans 90-årsjubileum som firas den sjunde juli, säger Majander som spricker upp i ett leende.
Planerna för festen är storslagna, det ska bli en folkfest med mycket musik. Det kräver en del arbete men lyckligtvis behöver Majander inte planera kalaset helt själv. Vid sin sida i kyrkan har hon nämligen vännen Gun Sandström som också är engagerad i föreningen.
Svårt att plantera om gamla träd
– Jag har bott här i hela mitt liv förutom ett par barndomsår i Borgå. Det är klart att jag engagerar mig i kyrkan, det handlar ju om min egen historia, säger Sandström.
Gun Sandström värdesätter att bo på den plats hennes släkt kommer ifrån och har aldrig funderat på att flytta därifrån.
– Släkten har bott här i så många generationer och rötterna går djupt. Det är svårt att plantera om ett gammalt träd, säger Sandström.
Hon berättar att hennes förfäder var med och med och byggde kyrkan för 90 år sedan. Även den gången var det ideella krafter som låg bakom det hela. Kyrkan restes med talkoarbete och även stockarna donerades av bybor.
Martina Majander flyttade till Svartbäck för drygt 30 år sedan, men ser sig ännu främst som Sibbobo.
– Samtidigt engagerar jag mig inom kyrkan här för jag tycker att man kan göra något för den by man bor i.
Sångstenen var en viktig del av livet
Att kyrkans jubileum firas med musik är ingen slump. Gun Sandström berättar att musiken haft en speciell plats i bygdens historia.
– Det finns en sångsten inte långt härifrån. Det är en sten som man brukade samlas runt för att sjunga. Det var stora fester med var sångkörer och folkdansare. Det är något jag minns från min barndom.
Både Majander och Sandström medger att det är svårt att få yngre att engagera sig i kyrkan. Även under gudstjänsterna är det glest i kyrkbänkarna. Numera finns även andra mötesplatser som Byarsborg som är områdets förenings- och festlokal. Även SSS Paviljongen nere vid havet nämns som en självklar plats för ortsbor att träffas under sommarmånaderna.
Samtidigt är både Majander och Sandström glada över att många yngre flyttar tillbaka. Ofta gifter de sig eller döper sina barn i kyrkan. Detta är något som stämmer in på Fredrik Oljemark. Han bor endast några hundra meter från skärgårdskyrkan. I den röda träkyrkan har han både gift sig och döpt tre av fem söner. Till vardags är han bonde och tog över gården efter sin far när han gick i pension. Pappan bor
i grannhuset.
Barnen är innehållet i livet
Fredrik Oljemark är 38 år men har hunnit med mycket. Det tog åtta år att designa och bygga det stora, blåa huset där han bor tillsammans med sin fru och fem söner.
– Det tog lite längre än väntat men vi hade tre små barn när vi började bygga och nu har vi fem.
Den äldsta sonen går i nian och ska snart börja på lantbruksskola och yngsta grabben är bara 9 månader.
– Det är fint att barnen har varandra. De har alltid någon att leka med.
Fredrik Oljemark har alltid trivts bäst i sina egna hemknutar men har även bott i Västnyland.
– Under studietiden gick jag på lantbruksskola i Ekenäs och så var jag i Dragsvik då jag gjorde militärtjänsten förstås.
Familjens hus har utsikt över havet och en stor gräsmatta där två fotbollsmål ställts upp. Det är lätt att förstå att familjen trivs i denna idyll. Medan Fredrik Oljemark berättar om gården, sparkar sonen Oskar en fotboll. Den kvicka lilla liraren svarar snabbt nej på frågan om han vill bli fotbollsproffs. Fotbollsintresset har Oskar ärvt av sin far.
– Jag spelade för FC Futuras Alag i Borgå och det fanns de som sade att jag var duktig och kunde gå riktigt långt. Jag är inte helt säker om det hade varit möjligt, men visst drömde jag om att spela för favoritlaget Real Madrid.
Militärtjänstgöringen i Dragsvik innebar att fotbollsdrömmarna slocknade och i stället för att springa ut på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid får han se sina egna söner kicka boll på bakgården. Fredrik Oljemark verkar inte bitter över hur livet blivit, snarare tvärtom.
– Jag älskar mitt jobb som bonde även om det inte alltid är lätt. Det är för barnens skull jag gör allt jag gör. De är de som får en att stiga upp på morgonen och göra allt på gården. Det är barnen man lever för.
”Vi bor i paradiset”
Oljemark arrenderar mark en bit bort av Iris och Kurre Sjöström i Spjutsund. Hemma hos dem täcks golvet av trasmattor som Iris Sjöström vävt. Hon är 85 år och den som vet allt om trakten. Hon lever upp till smeknamnet turbo-mummo som barnbarnen gett henne då hon glatt berättar om alla sina projekt.
– Jag har gjort mattor och sålt i Borgå. Jag har även bakat bröd i vår stora vedugn och sålt, säger Iris Sjöström, som inte har några planer på att sakta ner.
Gården har gått i arv i Kurre Sjöströms familj i generationer. En lada från 1772 är gårdens äldsta byggnad.
– Men stället är från 1530-talet, säger Iris Sjöström stolt medan hennes man nickar instämmande.
Att gården funnits i familjens ägor under lång tid är viktigt för dem. Samtidigt känner de inte att familjehistorien förpliktar dem att bo kvar. Det handlar snarare om att de fortfarande älskar både gården och området.
När Iris Sjöström får frågan om vad hon tycker om området, visar hon varför många lyft upp henne som en slags ambassadör för området.
– När jag åker bort brukar jag säga berätta för folk att vi här i Svartbäck och Spjutsund bor i paradiset, säger hon.
Uttalandet levereras inte med någon komisk underton. Det är tydligt att Iris Sjöström befinner sig på sin plats på jorden.
– Vi har ungefär 250 meter strand alldeles vid slutet av tomten, säger Kurre Sjöström då han pekar ner mot vattnet.
Ett besök lönar sig
Även om det är få förunnat att bo på en plats som kallas paradiset, kan man åtminstone besöka den. Den självklara destinationen för många är SSS Paviljongen, som sedan förra året drivs av systrarna Benita och Tanja Åkerfelt från Löparö.
– Det var Benitas idé att ta över SSS Paviljongen men jag trodde hon skämtade med mig först, säger Tanja Åkerfelt.
När de tog över den omtyckta restaurangen, var det en del stamkunder som oroade sig för att övertagandet skulle leda till stora förändringar. Sedan förra året har de förvisso renoverat men har ändå försökt att hålla sig trogna till hur det sett ut tidigare. Lokalen är fräsch och en svag doft av nya träplankor ligger ännu i luften. I maj har de öppet under veckosluten men systrarna har ändå fullt upp med att förbereda inför sommarsäsongen då turisterna anländer – både med båt och bil.
– Vi vill att det ska fortsätta vara litet och mysigt men det finns ändå en enorm potential. Jag tror att vi kan locka kunder bortom högsäsongen med konferenser och yogatimmar exempelvis, säger Benita Åkerfelt.
Även om Tanja Åkerfelt trodde att hennes syster skämtade när hon föreslog att de ska ta över SSS Paviljongen, har systrarna verkligen inte ångrat sig.
– Vi lever ju vår dröm, säger Tanja Åkerfelt.