No­stal­gis­ka me­mo­a­rer om ett förr när allt var bätt­re

Den som vän­tar sig en fak­ta­bok med sam­man­hang, bak­grund el­ler ana­lys får vän­ta för­gä­ves, skri­ver Lars Ro­sen­blad om Staf­fan Bru­uns bok Mitt liv på HBL.

Västra Nyland - - Ledare - LARS RO­SEN­BLAD [email protected]­ny­land.fi

Bok: Mitt liv på HBL. För­fat­ta­re: Staf­fan Bru­un. För­la­get, 2018.

”Det­ta är en fak­ta­bok, all­ting jag skri­ver har hänt och är sant. San­no­likt kan nå­gon an­nan ha en an­nan syn på hur det hän­de och fram­för allt var­för det hän­de. Men det­ta är min histo­ria och min san­ning …”

Så gar­de­rar sig Staf­fan Bru­un mot kri­tik i för­or­det till Mitt liv på HBL. For­mu­le­ring­en kom­mer väl till pass, för i de mest ak­tu­el­la ka­pit­len som hand­lar om kri­ser­na på HBL är boken kort och gott Staf­fan Bru­uns san­ning. Den som vän­tar sig en fak­ta­bok med sam­man­hang, bak­grund el­ler ana­lys får vän­ta för­gä­ves.

Helsing­fors­cen­tre­rad re­dak­tion

Den­na re­cen­sion skrivs någ­ra må­na­der ef­ter att boken gavs ut och kom­men­te­ra­des i in­sän­da­re och so­ci­a­la me­di­er. Någ­ra kom­men­ta­rer gick ut på att Bru­uns bud­skap är för vik­tigt för att för­ti­gas, och att boken för­hopp­nings­vis le­der till debatt om HBL. Så har det in­te gått och när man för­dju­par sig i me­mo­a­rer­na är det lätt att för­stå var­för. Bru­uns histo­ria och san­ning är så till den grad sub­jek­tivt vinklad att det är svårt att se den fun­ge­ra som un­der­lag för en sak­lig debatt.

Bru­uns väl­lov­li­ga syf­te med boken får tjä­na som ex­em­pel. I för­or­det skri­ver han: ”Dess­utom finns kanske fort­fa­ran­de en chans att räd­da Hufvud­stads­bla­det från un­der­gång och åter­ska­pa den som en riks­tid­ning för Svensk­fin­land och hela Fin­land.”

Visst är det sant att man på HBL de­fi­ni­e­ra­de sig som en riks­tid­ning för Svensk­fin­land, men om författaren på all­var har fak­ta­bok­sam­bi­tio­ner vo­re det kor­rekt att ana­ly­se­ra el­ler ens för­sö­ka be­skri­va verk­lig­he­ten.

För fak­tum är att HBL ha­de mar­gi­na­li­se­rats som ny­hets­me­dium ut­an­för Ny­land långt in­nan in­ter­net och webb­tid­ning­ar ens var påtänk­ta. I Ös­ter­bot­ten följ­de man med världen via svensk tv och ra­dio och svens­ka kvälls­tid­ning­ar. Van­li­ga ös­ter­bott­ning­ar fick in­ri­kesny­he­ter från Va­sab­la­det och Rund­ra­di­on me­dan be­sluts­fat­tar­na läs­te Helsingin Sa­no­mat och Kaup­pa­leh­ti.

”Riks­tid­ning för hela Svensk­fin­land” var en själv­upp­fatt­ning som od­la­des av bå­de re­dak­tion och led­ning på Man­ner­heim­vä­gen 18. I and­ra de­lar av Svensk­fin­land kän­des HBL ir­re­le­vant på grund av tid­ning­ens hu­vud­stads­cen­tre­ra­de världs­bild – en världs­bild som for­ma­des av re­dak­tio­nen, in­te av che­fer på Konst­sam­fun­det.

Olön­sam re­dan fö­re in­ter­net

Staf­fan Bru­un må­lar upp en för­kla­rings­mo­dell till HBL:s kris där de verk­li­ga or­sa­ker­na, det vill sä­ga di­gi­ta­li­se­ring och för­änd­rad me­di­e­kon­sum­tion, in­te spe­lar nå­gon stör­re roll. I stäl­let är det bad guys i led­ning­en som fat­tar gal­na beslut och good guys på re­dak­tions­gol­vet som fal­ler of­fer. Det är för­stås strunt.

De fles­ta hu­vud­stads­tid­ning­ar har ge­nom­gått ra­di­ka­la ned­skär­ning­ar un­der 2000-ta­let, så en 50-ta­list och jour­na­list i Bru­uns po­si­tion ha­de li­ka väl kun­nat skri­va Mitt liv på Helsingin Sa­no­mat/Da­gens Nyheter/Svens­ka Dag­bla­det/vil­ken hu­vud­stads­tid­ning som helst.

Det som främst skil­jer HBL från and­ra hu­vud­stads­tid­ning­ar är att tid­ning­en var en ko­loss på ler­föt­ter re­dan in­nan in­ter­net. Tid­ning­en ha­de in­te för­ut­sätt­ning­ar att va­ra lön­sam, ut­an tid­nings­bo­la­get hölls fly­tan­de ge­nom hy­resin­täk­ter från tid­nings­hu­set i Fo­rum­kvar­te­ret.

Sam­ar­be­te tor­pe­de­ra­des

Un­der många av de tur­bu­len­ta år Bru­un be­skri­ver i sin bok följ­de jag själv med den fin­lands­svens­ka me­di­e­värl­den från chefs­pos­ter på Nya Åland och HSS Me­dia/Va­sab­la­det. Min bild av det som är sant och har hänt på HBL och KSF Me­dia skil­jer sig på fle­ra punk­ter från Bru­uns.

Där Staf­fan Bru­un me­nar att man på HBL ”stor­sat­sa­de” på web­ben och lät pap­pers­tid­ning­en själv­dö, såg jag ett tid­nings­hus som tvärtom in­te vå­ga­de sat­sa på web­ben, ut­an gick fram på pap­pers­tid­ning­ens vill­kor och blev långt ef­ter till ex­em­pel Helsingin Sa­no­mat.

Där Bru­un be­skri­ver en led­ning för Konst­sam­fun­det som skul­le ha ve­lat läg­ga ner den tryck­ta tid­ning­en, såg jag en grupp pap­perskra­man­de be­sluts­fat­ta­re som på tok för sent för­stod hur om­väl­van­de di­gi­ta­li­se­ring­en skul­le bli för me­diebran­schen. Det finns tyd­li­ga pa­ral­lel­ler till Stock­mann där sam­ma be­sluts­fat­ta­re un­derskat­ta­de hur ra­di­kalt nät­han­deln skul­le för­änd­ra va­ru­hu­sens vill­kor.

När kon­se­kven­ser­na av di­gi­ta­li­se­ring­en bör­ja­de fram­trä­da för­de vi många dis­kus­sio­ner mel­lan de fin­lands­svens­ka tid­ning­ar­na och me­di­e­hu­sen om att sam­ar­be­ta för att stär­ka de fin­lands­svens­ka tid­ning­ar­na i kon­kur­ren­sen mot fins­ka tid­ning­ar.

Un­dan­tags­löst tor­pe­de­ras allt fin­lands­svenskt sam­ar­be­te av HBL/ Konst­sam­fun­det med mo­ti­ve­ring­en att HBL är en fin­lands­svensk riks­tid­ning som in­te kan sam­ar­be­ta med and­ra tid­ning­ar.

Pin­samt yt­lig

När KSF Me­di­as för­lust blev för stor val­de led­ning­en att slak­ta de livs­kraf­ti­gas­te de­lar­na: Väst­ra Ny­land och Öst­ny­land, och be­va­ra HBL som en sju­da­gars tryckt tid­ning.

Det finns många ex­em­pel på hur Bru­un slår in öpp­na dör­rar i si­na för­sök att hit­ta en­skil­da syn­da­boc­kar i stäl­let för att skild­ra hur di­gi­ta­li­se­ring­en för­änd­rar hans ar­bets­plats och en hel bransch.

Från­va­ron av ana­lys gör Mitt liv på HBL ställ­vis pin­samt yt­lig. Det är synd, för från Bru­uns ut­sikts­post kun­de man ha åstad­kom­mit så myc­ket me­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.