Min­na Gustavs­son har dykt bland del­fi­ner och ha­jar

Mö­ten med ha­jar, del­fi­ner, bläck­fis­kar och gif­ti­ga havs­or­mar. Även om Min­na Gustavs­son re­dan har över tvåtu­sen dyk­ning­ar bakom sig får hon in­te nog. I dag ut­bil­dar hon dy­ka­re i hem­kom­mu­nen Kyrkslätts vat­ten.

Västra Nyland - - Nieuws - JAEL NY­MAN [email protected]­ny­land.fi

Pa­ni­ken va­ra­de in­te mer än i femton se­kun­der, men un­der ytan på sex me­ters djup i den sep­tem­ber­mör­ka Ös­ter­sjön kän­des det som en evig­het.

– Vi var en grupp på fem dy­ka­re som ha­de va­rit och tit­tat på ett vrak nä­ra Helsing­fors kas­sun. Då man tar sig till­ba­ka upp till ytan kan vatt­net va­ra gans­ka grum­ligt. Att ori­en­te­ra sig är in­te all­tid lätt, allt jag ha­de att gå ef­ter var ett li­tet snö­re som gick upp till bo­jen som mär­ker ut vra­kets plats. Bubb­lor som steg upp mot ytan från bott­nen gjor­de att jag plöts­ligt tap­pa­de snö­ret ur sik­tet och in­te viss­te vartåt jag skul­le, sä­ger hob­by­dy­ka­re och dy­kar­ut­bil­da­re Min­na Gustavs­son.

Med över 2 200 dyk­ning­ar i tio oli­ka län­der i ba­ga­get har Gustavs­son va­rit med om myc­ket – men oav­sett hur er­fa­ren man än är som dy­ka­re är man ald­rig för­be­redd på allt. Sär­skilt un­der dyk­fär­der med då­lig sikt till dju­pa djup i strömt vat­ten får man ha tung­an rätt i mun.

Luft finns en­dast för en be­grän­sad tid. Att ba­ra sim­ma upp till ytan är otänk­bart. Grund­re­geln i all dykning är näm­li­gen att upp­stig­ning­en mås­te ske lång­samt för att und­vi­ka den po­ten­ti­ellt fa­ta­la tryck­falls­sju­kan.

– Allt slu­ta­de som tur är bra. Lyck­ligt­vis kun­de jag till slut skym­ta lju­set från de öv­ri­ga dy­kar­nas lam­por och kom upp till ytan med dem.

Dykning ing­et för kvin­nor?

Som barn triv­des Min­na Gustavs­son som fis­ken i vatt­net med att ha hu­vu­det un­der ytan och sim­ma­de gär­na var­je chans hon fick. Hon tänk­te än­då länge att dykning med ut­rust­ning var nå­got en­dast brand­män och sol­da­ter syss­la­de med, in­te nå­got för en van­lig kvin­na.

– Det var först då jag träf­fa­de Sti­gu 1986 som jag med ho­nom kom att an­mä­la mig till en dykar­kurs. Jag gjor­de min förs­ta dykning nå­gon­sin i Spa­ni­en och käns­lan var helt otro­lig. Det var än­nu häf­ti­ga­re att dy­ka än jag nå­gon­sin kun­nat fö­re­stäl­la mig och jag viss­te di­rekt att det här vill jag gö­ra om.

Min­na förlorade sitt hjär­ta till dyk­nings­hob­byn, men ock­så till sin kurs­kam­rat. I dag är Sti­gu, el­ler Stig Gustavs­son, Min­nas äk­ta hälft.

Pa­ret Gustavs­son tar emot Väst­ra Ny­land i sitt triv­sam­ma bo­stads­hus i Bo­bäck i Kyrkslätt och bju­der in oss på en vir­tu­ell re­sa ner till världs­ha­vens djup. På plat­te­vens skärm kol­lar vi ige­nom al­bum ef­ter al­bum

med bild­ma­te­ri­al från pa­rets dyk­re­sor run­tom värl­den. Det är en regn­bågs­fär­gad ka­val­kad av ofatt­bart sto­ra ko­ral­ler, fis­kar i al­la tänk­ba­ra stor­le­kar och fär­ger, gif­ti­ga havs­or­mar, snäl­la ha­jar och lek­ful­la roc­kor med ”ving­spann” på fle­ra me­ter.

– Värl­den un­der ytan är så otro­ligt fa­sci­ne­ran­de att det är svårt att trött­na. Va­ri­a­tio­nen är oänd­lig. Un­der­vat­tens­li­vet i Nor­ge skil­jer sig enormt från hur det ser ut un­der ytan i till ex­em­pel In­do­ne­si­en. Dykning är för mig ett red­skap som gör det möj­ligt för mig att ut­fors­ka de här värl­dar­na.

Fis­kar är i all­män­het ny­fik­na och kom­mer för att se vad dy­ka­ren rik­tigt är för en spän­nan­de in­kräk­ta­re. Många räds i onö­dan ha­jar – sitt far­li­ga ryk­te till trots är ha­jar of­ta väl­digt skyg­ga och sim­mar un­dan män­ni­skan. En tum­re­gel un­der ytan är att en plas­kan­de och vif­tan­de dy­ka­re in­te loc­kar ma­rin­liv till sig. Lär man sig där­e­mot rö­ra sig lugnt och re­spekt­fullt kan många oför­glöm­li­ga mö­ten vän­ta.

– På Si­pa­dan i Ma­le­si­en upp­täck­te jag en rev­haj som tog en tupp­lur ef­ter sitt mor­gon­mål. Den tillät mig kom­ma rik­tigt nä­ra för att ta en bild och det var en otro­ligt fin käns­la, PÅ NÄ­RA HÅLL. Roc­kor­nas ro­li­ga miner är nå­got Min­na Gustavs­son gär­na lå­ter sig fängs­las av, lik­som det fak­tum att var­je roc­kas mage har ett unikt möns­ter. På Ko­mo­do i In­do­ne­si­en fick hon chan­sen att stu­de­ra de här två praktex­em­pla­ren på vift längs roc­kor­nas mo­tor­väg, Man­ta Al­ley. som det all­tid är då ett djur släp­per dig nä­ra. Att dy­ka bland del­fi­ner är ock­så nå­got man in­te glöm­mer. De tar verk­li­gen kon­takt med män­ni­skan och man får käns­lan av att de tän­ker ”oj vad lång­sam den där ty­pen är” då de ut­ma­nar en att sim­ma i kapp. De är gla­da och lek­ful­la djur.

Tids­re­sa att dy­ka till Ös­ter­sjö­v­rak

Fis­kar­na och ko­ral­ler­na må va­ra mer färg­gran­na ut­om­lands, men om Gustavs­son får väl­ja dy­ker hon i dag all­ra helst hem­ma i Fin­land.

– Att dy­ka i Fin­land är som att åka på en tids­re­sa till 1700-ta­let. Ing­en an­nan­stans i värl­den finns så väl­be­va­ra­de och hela gam­la trä­vrak som här. Vra­ken är oer­hört fa­sci­ne­ran­de, de är prak­tisk ta­get som tidskaps­lar. Många har kvar al­la gam­la red­skap man på den ti­den an­vän­de för att na­vi­ge­ra.

Kom­bi­na­tio­nen av en liv­lig han­dels­tra­fik och far­li­ga, för­rä­dis­ka vat­ten har re­sul­te­rat i att det finns tu­sen­tals vrak i vå­ra vat­ten. I Ös­ter­sjön kän­ner man i dag till 20000 vrak, men fors­ka­re es­ti­me­rar att det san­no­likt finns upp till 100000 vrak. Den som dy­ker i Fin­land kan där­för ald­rig ve­ta vad som lu­rar på dju­pet.

Kus­li­ga hund­ra­tals år gam­la spök­li­ka skepp i mör­ka vat­ten med en­dast en smal strim­ma av ljus från den eg­na lam­pan. Hän­der det nå­gon gång att man blir li­te vid­skep­lig?

– Till en bör­jan kän­des det li­te pir­rigt att dy­ka ner till okän­da vrak, men så små­ning­om blev det be­kant. I stäl­let blir man glad då man kän­ner igen de­tal­jer från histo­rie­böc­ker, till ex­em­pel om skep­pet är byggt på ett tids­ty­piskt sätt. Fast visst kan man kän­na en viss au­ra om­ge gam­la vrak och man bör­jar lätt tän­ka på hur li­te vi vet om då­ti­da män­ni­skors liv. Det gäl­ler ock­så att kom­ma ihåg att vrak­plat­ser of­ta ock­så är grav­plat­ser och sce­ner för hi­sto­ris­ka tragedier.

Häf­tigt hjäl­pa and­ra se ny värld

I dag är Gustavs­son en av den Kyrkslätts­ba­se­ra­de dy­kar­för­e­ning­en Ca­lyp­sos ut­bil­da­re och hjäl­per på dykar­kur­ser nya dy­ka­re på si­na förs­ta tre­van­de dykupp­le­vel­ser.

– Käns­lan att se hur del­ta­gar­na på dykar­ku­ser­na tän­der och blir iv­ri­ga på dykning är jät­te­fin.

All­tid är ny­bör­ja­ren än­då in­te frälst av den förs­ta dyk­tu­ren. Som med många and­ra spor­ter gäl­ler det att ha tå­la­mod.

– Dykning är väl­digt tek­niskt och det tar en stund att lä­ra sig. Men var- je gång man dy­ker lär man sig mer och så små­ning­om hin­ner man bör­ja föl­ja med sin om­giv­ning och nju­ta av den.

Sam­ti­digt kan man ald­rig bli en fullärd dy­ka­re. Det finns all­tid mer att lä­ra sig och var­je dykning är unik.

– Man mås­te all­tid va­ra öd­mjuk och kom­ma ihåg att be­ak­ta om­stän­dig­he­ter­na. Hur­da­na ström­mar är det, hur­dan är sik­ten el­ler dy­ker man för förs­ta gång­en med nå­gon ny typ av ut­rust­ning? Allt in­ver­kar.

Vid be­hov ska man va­ra be­redd att ju­ste­ra pla­ner­na och till och med stäl­la in dyk­ning­en.

– Det fi­na med dykning är än­då att även om det är svårt och krä­van­de, kan man sam­ti­digt nju­ta av det. Dykning är ock­så en väl­digt kol­lek­tiv sport och käns­lan av sam­hö­rig­het man får med de and­ra dy­kar­na är väl­digt fin. Till ex­em­pel om man sett en stor haj el­ler nå­got an­nat häf­tigt och se­dan kan dis­ku­te­ra upp­le­vel­sen till­sam­mans. Tilli­ten som upp­står dy­ka­re emel­lan är ock­så värd att upp­le­va, man mås­te verk­li­gen li­ta hund­ra pro­cent på varand­ra.

FO­TO: JAEL NY­MAN

FO­TO: STIG GUSTAVS­SON

FO­TO: STIG GUSTAVS­SON

DOKUMENTERA DJU­PET. Min­na Gustavs­son har bli­vit allt mer in­tres­se­rad av mak­ro­vi­de­o­film­ning där man fil­mar in­tres­san­ta kra­ba­ter i sin mil­jö på dju­pen. På In­do­ne­si­ens Ko­mo­do kan man se otro­ligt färg­gran­na och sto­ra ko­ral­ler.

FO­TO: STIG GUSTAVS­SON

MEDRYCKANDE. I dag in­tres­se­rar sig Min­na Gustavs­son allt mer för ma­rinar­ke­o­lo­gi och till­sam­mans med ma­ken Stig Gustavs­son har hon ock­så dykt till många fle­ra hund­ra år gam­la vrak i Fin­lands vat­ten. Här stu­de­rar hon vra­ket Fly­ing Dutch när­ma­re. Skep­pet ha­ve­re­ra­de om­kring 1700- och 1800-ta­let vid Rus­sarö ut­an­för Han­gö.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.