Tel­ler­vo Ko­i­visto

Västra Nyland - - Ledare - Ralf Fri­berg är ti­di­ga­re am­bas­sa­dör och pub­li­cist.

I pre­si­dent­ma­kan Tel­ler­vo Ko­i­visto för­kropps­li­gas myc­ket av den fins­ka kvin­nans eman­ci­pa­tion un­der vår själv­stän­dig­hets­tid. Nu har hon fyllt nit­tio år un­der stor me­di­al upp­märk­sam­het. Hon har ställt sig yt­ter­li­ga­re en gång till na­tio­nens för­fo­gan­de. Det lig­ger ab­so­lut ing­en form av själv­häv­del­se som driv­kraft bakom en syn­ner­li­gen be­härs­kad och sti­lig form av öp­pen­het in­för publi­kens frå­gor och rent ut sagt, in­dis­kre­ta ny­fi­ken­het.

Tel­ler­vo Ko­i­visto är ett ex­em­pel på den läng­tan till ut­bild­ning, där­med bätt­re so­ci­a­la vill­kor och stör­re själv­stän­dig­het som be­sjä­la­de kvin­nor­na un­der det gång­na sek­lets år­tion­den fö­re vin­ter­kri­get. De ha­de ett tungt ord med i la­get. Det var ju hem­met och dess hus­håll, var­da­gens tunga slit och en omut­lig pat­ri­ar­ka­lisk ord­ning som nä­ra nog tving­a­de dem att sö­ka ut­vä­gar för en bätt­re fram­tid för si­na barn. En­kan­ner­li­gen för flic­kor­na, det agra­ra sam­häl­lets ka­non­fö­da.

Den kanske star­kas­te driv­kraf­ten för sam­häl­lets snab­ba om­välv­ning var hop­pet att kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner kun­de se fram emot en mångsidi­ga­re och ri­ka­re, löf­tes­ri­ka­re fram­tid.

I tu­sen­tals hem upp­lev­de man gläd­jen när fa­mil­jens och släk­tens förs­ta stu­dent kun­de utex­a­mi­ne­ras från läro­ver­ken. Far­mor och mor­mor kun­de be­vitt­na hur jag vå­ren 1955 kun­de tra­di­tions­en­ligt bä­ras ut ur Eke­näs sam­ly­ce­um av Fja­lar Eke­bom och Åke He­in­ström.

Ståndscir­ku­la­tio­nen ha­de gjort sitt in­tåg. Ter­mins­av­gif­ter, an­skaff­ning av lit­te­ra­tur, av­gifts­be­lag­da mål­ti­der och en skol­för­ord­ning från nå­dens 1872 mar­ke­ra­de in­te be­stå­en­de hin­der.

Al­la des­sa mo­tig­he­ter be­seg­ra­de Tel­ler­vo Ko­i­visto. Det är na­tur­ligt­vis in­te trev­ligt att ta del av hur små­bru­ka­ren och so­ci­al­de­mo­kra­ten Pent­ti Kan­kaan­ran­ta såg avogt på skol­be­sty­ret. I tal­lö­sa ge­ne­ra­tio­ner ha­de flic­kor­nas roll be­stått i att ut­gö­ra ar­bets­kraft på pi­na­de små­bruk tills de blev gif­ta och drevs in i ett nytt agrarsla­ve­ri och ett be­tung­a­de mo­der­skap.

Un­der en lång kar­riär i of­fent­lig­he­tens strål­kas­tar­ljus gjor­de Tel­ler­vo Ko­i­visto ald­rig bort sig. Inga rap­por­ter om ett kri­san­de äk­ten­skap, inga pro­blem med en trot­sig ton­års­dot­ter, inga fa­dä­ser med mo­dekre­a­tio­ner el­ler ac­ces­so­a­rer. Hon skyd­da­des in­te av te­flon ut­an sunt för­nuft.

Tel­ler­vo Ko­i­visto kän­de sig bort­kom­men med en has­tigt på­kom­men val­se­ger 1972 – jag var den förs­ta som lot­sa­de duvung­en ge­nom riks­da­gens kor­ri­do­rer och la­by­rin­ter – och hon drog snabbt slut­sat­ser­na. Hon be­red­de plats för am­bi­tiö­sa och kun­ni­ga aspi­ran­ter till man­dat inom SDP. Kom­mu­nal­po­li­ti­ken pas­sa­de bätt­re en le­dan­de so­ci­al­de­mo­kra­tisk med­bor­ga­re som Tel­ler­vo Ko­i­visto med en stark so­ci­al­po­li­tisk över­ty­gel­se och ett fun­ge­ran­de grepp om var­da­gen.

Är det över­dri­vet att i sam­band med Tel­ler­vo Ko­i­visto ta­la om en sjä­lens adel, om det bäs­ta hos den hårt prö­va­de fins­ka kvin­nan, om hen­nes re­so­lu­ta tag att ta över tra­di­tio­nel­la man­li­ga syss­lor när na­tio­nens öde står på spel. Det tyc­ker jag in­te.

Un­der en lång kar­riär i of­fent­lig­he­tens strål­kas­tar­ljus gjor­de Tel­ler­vo Ko­i­visto ald­rig bort sig.

Ralf Fri­berg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.