Loc­kel­sen i den fins­ka kul­tu­ren lig­ger i en viss för­ut­säg­bar­het och sta­bi­li­tet kryd­dat med li­te ex­o­tism. Viss­te du att det se­nast på si­dan åt­ta fö­re­kom­mer or­det kaf­fe i en finsk bok?

Västra Nyland - - Ledare - MIA BERG-LUN­DQVIST [email protected]

– Man ska in­te ta nå­got för gi­vet, in­te ta nå­got per­son­ligt och man ska va­ra sann i si­na ord.

Det är Ka­ro­li­na Wi­eg­ners ome­del­ba­ra svar på vad li­vet lärt så här långt. Hen­nes barn­dom präg­la­des av flyt­tar och ett in­ter­na­tio­nellt um­gänge. Hem är fort­fa­ran­de Wars­za­wa i Po­len där hon har si­na röt­ter, men hon har en stark eu­ro­pe­isk iden­ti­tet. Se­dan två år till­ba­ka har hon dub­bel­med­bor­gar­skap, polskt och finskt. Han­gö­bo blev hon för snart fem år se­dan.

– Till Fin­land kom jag för att det var till­räck­ligt ex­o­tiskt, ler hon.

He­m­un­der­vis­ning i Li­by­en

Ka­ro­li­na Wi­eg­ner var sex år då hen­nes för­äld­rar bör­ja­de sö­ka jobb ut­om­lands. Det­ta var fö­re kom­mu­nis­mens fall och det var in­te helt en­kelt att få till­stånd att åka på en ut­om­lands­kom­men­de­ring. Så dök det upp ett ar­bet­ser­bju­dan­de i Li­by­en. Ka­ro­li­nas far ar­be­ta­de som bygg­nads­in­gen­jör och han skul­le va­ra med och le­da byg­gan­det av ett stål­verk. Fa­mil­jen bo­sat­te sig i Mis­ra­ta i ett om­rå­de av­sett för ut­län­ning­ar.

– Där bod­de många oli­ka na­tio­na­li­te­ter, men pri­märt var det tys­ka och ös­ter­ri­kis­ka fö­re­tag som ha­de fått kon­trakt på stål­verks­byg­get, sä­ger Ka­ro­li­na Wi­eg­ner.

Mis­ra­ta var för hen­ne ett pa­ra­dis med många vän­ner som um­gicks i om­rå­dets sim­hall, klubb­hus el­ler på ten­nispla­ner­na. I le­kens virv­lar snap­pa­de hon upp bå­de eng­els­ka och tys­ka, nå­got som la­de grun­den för hen­nes fram­ti­da stu­di­er.

En­da mol­net på hen­nes barn­doms­him­mel var att hon in­te fick gå i sko­la med de and­ra bar­nen, ut­an var för­vi­sad till he­m­un­der­vis­ning av sin mor. Hon följ­de den pols­ka lä­ro­pla­nen och åk­te re­gel­bun­det in till pols­ka am­bas­sa­den i Tri­po­li för att av­läg­ga prov och få be­tyg.

– Sko­lan på vårt om­rå­de var av­sedd för barn till för­äld­rar med en tysk ar­bets­gi­va­re, vil­ket ju var ju li­te dis­kri­mi­ne­ran­de.

En bubb­la

Ka­ro­li­na Wi­eg­ner kon­sta­te­rar att li­vet i Mis­ra­ta var nå­got av en bubb­la, ef­tersom de bod­de på ett in­häg­nat om­rå­de om­gär­dat av sä­ker­hets­vak­ter. De lev­de en re­la­tivt väs­ter­ländsk till­va­ro i ett i öv­rigt mus­limskt land. Men det hän­de för­stås att de fö­re­tog sig ut­flyk­ter till om­kring­lig­gan­de sam­häl­len. Det lo­ka­la tor­get, sou­ken, var ett ty­piskt ut­flykts­mål. Kvin­nor­na fick in­te rö­ra sig fritt på stan ut­an en man­lig eskort. Ka­ro­li­na minns att hen­nes mam­ma all­tid bar lång­byx­or och trö­jor som täck­te arm­bå­gar­na. Hu­vud­bo­na­den var det där­e­mot in­te så strikt med.

– På vis­sa om­rå­den var Gad­da­fi en pi­on­jär. Han av­skaf­fa­de mång­gif­tet och om­gav sig med kvinn­li­ga liv­vak­ter då han be­sök­te stål­ver­ket – om det nu var han el­ler en dub­bel­gång­a­re.

Li­by­ens då­va­ran­de dik­ta­tor Mu­am­mar Gad­da­fi var näm­li­gen känd för att sän­da ut dub­bel­gång­a­re för att re­pre­sen­te­ra.

Fa­mil­jen bod­de kvar i Li­by­en till år 1991 in­nan de till­fäl­ligt åter­vän­de till Po­len. De skul­le än­nu hin­na med ett år i Ni­ge­ria in­nan det blev Wars­za­wa på hel­tid. Pap­pan fort­sat­te att ar­be­ta på oli­ka håll i värl­den, men öv­ri­ga fa­mil­jen be­höv­de ro­ta sig så att bar­nen skul­le få av­slu­ta sin skol­gång i lugn och ro. Ut­bild­ning var nå­got som vär­de­ra­des högt.

– Men vi åk­te och häl­sa­de på pap­pa all­tid då möj­lig­het fanns, sä­ger Ka­ro­li­na Wi­eg­ner.

Ökat kaf­fe­in­ta­get

Då Ka­ro­li­na Wi­eg­ner in­led­de si­na uni­ver­si­tets­stu­di­er var det gi­vet att det var språk hon skul­le stu­de­ra. Hon ar­be­ta­de re­dan un­der stu­di­e­ti­den och fick i upp­drag att tol­ka och un­der­vi­sa pols­ka för ett finskt fö­re­tag i Wars­za­wa. Kon­tak­ter­na där väck­te en ny­fi­ken­het på Fin­land, vil­ket re­sul­te­ra­de i en se­mester­re­sa till Fin­land då hon be­sök­te Helsing­fors, Ku­o­pio och Va­sa.

– Jag blev så fa­sci­ne­rad av Fin­land att jag bör­ja­de stu­de­ra fins­ka, en hob­by jag var rätt en­sam om i Po­len.

Hon plöj­de ock­så ige­nom bok ef­ter bok med fins­ka för­fat­ta­re och gjor­de en li­te lus­tig upp­täckt.

– Or­det kaf­fe fö­re­kom­mer se­nast på si­dan åt­ta i en finsk bok, skrat­tar Wi­eg­ner och be­rät­tar att hen­nes egen kaf­fe­kon­sum­tion ökat se­dan hon flyt­tat till Fin­land.

Till Fin­land flyt­ta­de hon i två om­gång­ar, förs­ta gång­en 2005–2006. Det var ett hårt år. Hen­nes fins­ka var in­te till­räck­ligt bra för att ar­be­ta som språklä­ra­re, i stäl­let blev det fle­ra till­fäl­li­ga jobb. Ef­ter ett år åter­vän­de hon till Wars­za­wa. Hon bör­ja­de då lä­sa svens­ka, nå­got som föll sig na­tur­li­ga­re med hen­nes bak­grund i tys­ka och eng­els­ka. Två år se­na­re åter­vän­de hon och fick sitt förs­ta lä­rar­jobb i Fin­land.

– Jag upp­skat­ta­de det stort, jag er­bjöds en chans.

Ef­ter om­vä­gar via Hai­ko och Virk­by öpp­na­des en lärar­tjänst i Han­gö år 2011 och här trivs hon bra. Hon kal­lar det sitt livs bäs­ta be­slut.

Väl­ja bort sa­ker

Till­dra­gan­de drag i den fins­ka kul­tu­ren är en­ligt Ka­ro­li­na Wi­eg­ner en viss för­ut­säg­bar­het och sta­bi­li­tet, men ock­så den väl­kän­da si­sun. Hon sä­ger sig in­te di­rekt sak­na nå­got hem­i­från, an­nat än släk­ting­ar och språ­ket. Hon be­to­nar vik­ten av att le­va här och nu och in­te fast­na i nostal­gi.

– Man mås­te ock­så väl­ja bort sa­ker då man by­ter land, det är nöd­vän­digt för att in­te­gre­ras. Det kom­mer an­nat i stäl­let.

I Han­gö upp­skat­tar hon små­ska­lig­he­ten. Det är en per­fekt plats för barn att växa upp i; en trygg plats, men med ett mångsidigt ut­bud.

– Här finns en fan­tas­tisk na­tur, bra dag­hem och sko­lor som in­te är för sto­ra. Man kan fritt rö­ra sig med cy­kel, vil­ket är fe­no­me­nalt.

En av små­stä­ders bak­si­dor kan där­e­mot va­ra att det sak­nas en po­si­tiv ny­fi­ken­het på varand­ra.

– Man har känt varand­ra så länge och stött på varand­ra i så många sam­man­hang att man tror sig ve­ta vem den and­ra är.

Finns det nå­got som sak­nas i Han­gö? – Det skul­le i så fall va­ra tä­ta­re för­bin­del­ser med kol­lek­tiv­tra­fik. Käns­lan av fri­het är väl­digt vik­tig för mig och möj­lig­he­ten att rö­ra sig fritt har va­rit ett ge­nom­gå­en­de te­ma i mitt liv.

Ska­pan­det av sam­man­hang

Ut­ö­ver lä­rar­job­bet är Ka­ro­li­na Wi­eg­ne­rock­så men­tal trä­na­re, nå­got hon ut­ö­var via sitt fö­re­tagWi­eg­ner Men­tal Trai­ning. Hon be­to­nar att det är en bi­syss­la, om än en vik­tig så­dan. Upp­tak­ten till fö­re­ta­get var en tvåå­rig kurs vid No­via som hand­la­de om le­da sig själv och and­ra. Det var läng­tan ef­ter nå­got att ut­ma­na sig själv med som loc­ka­de till ut­bild­ning­en.

– Det kom­mer ett ske­de i li­vet då man vill lä­ra kän­na sig själv. Ut­bild­ning­en hand­la­de myc­ket om vik­ti­ga verk­tyg i var­da­gen som mål, mo­ti­va­tion, själv­käns­la och själv­för­tro­en­de.

Ka­ro­li­na Wi­eg­ner är just nu in­ne i ett livs­ske­de där hon ar­be­tar på att fin­sli­pa sin ka­rak­tär. Dels hand­lar det om ut­hål­lig­het, dels om att ska­pa sam­man­hang med and­ra män­ni­skor.

– För­äld­ra­skap, äk­ten­skap, le­dar­skap – al­la des­sa till­kom­mer i väx­el­ver­kan, det är ing­et man kan gö­ra en­sam. Or­den in­ne­hål­ler än­del­sen skap, vil­ket ger en fing­er­vis­ning om att det är nå­got som krä­ver ak­tivt en­ga­ge­mang.

Vad är du mest stolt över?

– Det är nog mitt barn och för­äld­ra­ska­pet som ger mig möj­lig­he­ter att växa. Jag gil­lar själ­va pro­ces­sen. Jag är ock­så stolt över in­sik­ten att det finns en kopp­ling mel­lan an­sträng­ning­en man gör och vad som se­dan föl­jer; att få klap­pa sig själv på ax­eln då man upp­nått en ny mil­stol­pe.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.