Sveriges slavhandel
Hur kändes det för en svensk kapten på 1700-talet att frakta slavar från Afrika till Amerika? Denna fråga har sysselsatt Anne Agardh i många år och i föreliggande bok redogör hon för sina resultat och slutledningar. Hon berör också det växande motståndet mot slaveri. Författaren är ingen yrkeshistoriker utan lärare och släktforskare, men hon har nedlagt ett stort arbete på att presentera slavkaptenen Abraham Brinks liv och leverne. Brink föddes år 1763 i småstaden Åmål invid Vänern och hörde till en borgarfamilj med många präster i släkten. Fadern var stadssekreterare, men gjorde sedermera konkurs och familjen levde knappt. År 1972 var den stora händelsen att Gustaf III besökte staden, men fem år senare brann en stor del av Åmål ned. Brink går till sjöss År 1781 gick Abraham till sjöss och avancerade sakta men säkert till matros och styrman och fick även kaptensbrev sedan han antagits till borgarståndet i Uddevalla. Han fick befäl över Sweriges Wapen och skickades av sina redare till Afrika för att bedriva slavhandel. Besättningen var blandad men skeppet var registrerat som svenskt, vilket var viktigt för
”Slavkaptenerna, inklusive Abraham, var immuna mot stanken som de dagligen vistades i.”
Anne Agardh
att inte bli uppbringat av någondera parten i det pågående fransk-brittiska kriget.
Lasten ombord bestod av varor som var begärliga i Afrika såsom tyger, alkohol, ”gewär och byssor”, speglar, ringar, örhängen, silkesstrumpor, ”negerhattar”, tobak, pipor, järn, livsmedel, med mera. Dessa skulle i huvudsak bytas ut mot slavar.
Abraham Brink seglade i åtta månader längs den afrikanska västkusten, närmast till nuvarande Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten och Ghana. I kaptenens handelsbok konstateras i den första anteckningen korthugget 22.3.1796 ” Nr 1 En Slafvinna”. För kvinnan erlade han kläder, 90 flaskor rödvin, genever, smör, ost, järn med mera. Allt som allt inlöptes 191 slavar på arabis- ka slavauktioner, män, kvinnor och även små barn som bars ombord i säckar. Längs kusten fanns olika europeiska fort där man togs väl emot. Livet ombord Resan fortsatte över Atlanten till Sydamerika och Västindien där skeppet råkade ut för diverse äventyr. Under överresan hölls slavarna under däck och de manliga slavarna var fastkedjade vid varandra för att förhindra myteri eller att någon hoppade överbord. Kvinnorna fick gå lösa under däck, men alla slavar togs även dagligen upp på däck för att få frisk luft, då stanken nertill i de trånga utrymmena var förfärlig. Det låg ju även i kaptenens intresse att slavarna skulle komma levande och i gott skick till Amerika. Maximipriset var av redarna fastslaget till 200 riksdaler ”per huvud”. Slavarna blev även brännmärkta.
I Grenadas huvudstad Saint George blev fartyget, trots sina fribrev, beslagtaget av engelsmännen och kapten Abraham ställd inför rätta. Den brittiske domaren ansåg att skeppsdokumenten var förfalskade, Abraham dömdes till böter och slavlasten beslagtogs. Senare visade det sig också att Brinks försvarsadvokat inköpt Sweriges Wapen till ett avsevärt underpris. Abraham lämnade nu personligen in en överklagan till amiralitetsdomstolen i London. Författaren har inte funnit några dokument om hur det gick sedan, men synbarligen utan framgång, eftersom Sverige drog tillbaka sitt sändebud von Asp i London. Abrahams senare liv är också okänt.
Anne Agardh redogör för sina egna upplevelser och reaktioner under sitt forskningsarbete och försöker även sätta sig in i hur en svensk slavkapten mentalt kan ha upplevt sitt arbete. Boken är intressant att läsa men något ofullständig på grund av brist på dokument, medan släktutredningen i början är väl utförlig.