Svårt med sex

DET BLIR INGEN MJUKSTART för riksdagsledamöterna, som efter en lång julledighet den här veckan igen har samlats på Arkadiabacken. Stora frågor finns genast högt på agendan och farten bara tilltar under senvintern och våren.

Ännu arbetsammare veckor och månader har regeringen framför sig. Stora beslut för hela landets framtid väntar på avgöranden. Regeringen ska så småningom göra en halvtidsgranskning och om inte farten och aktiviteten avsevärt höjs så blir betyget för regeringens första två år svagt.

Det är för regeringen dags att ta sig i kragen och komma till skott också i frågor som på grund av regeringens breda sammansättning hittills har stampat på stället. REDAN I GåR KOM RIKSDAGEN i gång med remissdebatten om den nya försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Fjolårets beslut om nedskärningar i försvaret får säkert åtminstone Sannfinländarna ännu att skälla och gnälla. Förhoppningsvis blir det en seriös diskussion om behovet av nordiskt försvarssamarbete och speciellt mellan Finland och Sverige.

Nästa vecka får vi uppleva en ny form av debatt i riksdagen mellan statsminister Jyrki Katainen ( Saml) och de två oppositionsledarna Timo Soini (Sannf ) och Juha Sipilä (C). Då väntas det mesta kretsa kring ekonomin.

Sipilä för antagligen fram Centerns förhoppningar om satsningar på tillväxt som alternativ till nedskärningar och skattehöjningar. Soini kan knappast låta bli att igen fördöma stöden till krisdrabbade EUländer och efterlysa ett bättre EU-avtal för Finland – uppmuntrad av Storbritanniens premiärminister David Cameron. Men det löser nog inte Finlands ekonomiska problem. MOTSäTTNINGAR INOM såväl regeringen som mellan regering och opposition är för tillfället större än på länge och försvårar givetvis det politiska beslutsfattandet då alla samtidigt sneglar på gallupsiffror och räknar månaderna till nästa val. För regeringspartiernas del skulle det gälla att ha is i magen. Det är över två år till nästa riksdagsval och även EU-valet är fortfarande nästan ett och ett halvt år fram i tiden, opinionerna hinner förändras mycket.

För att regeringen ska lyckas fatta beslut om en verklig kommunreform, en fungerande social- och hälsovårdsreform och

”De låsta positionerna inom regeringen och framför allt mellan de två stora, SDP och Samlingspartiet, måste luckras upp”

inte minst behövliga strukturella reformer för att Finlands ekonomiska framtid ska se ljusare ut så måste sannolikt alla i någon mån ge efter. I en regering med sex partier från vänsterkant till högerkant måste alla kunna pruta på sin egen ideologi och även vallöften. Det kan visa sig omöjligt. I så fall är alternativen urvattnade beslut av en handlingsförlamad regering och därmed ett misslyckande att få Finlands ekonomi i balans – eller en regeringskris och nyval. För den vanliga finländaren är det andra alternativet absolut det mindre skadliga. DET LIGGER EMELLERTID inte i regeringspartiernas intresse att skapa en regeringskris. Rådande gallupsiffror lockar inte till det. Det kräver att de låsta positionerna inom regeringen och framför allt mellan de två stora, SDP och Samlingspartiet, måste luckras upp.

För regeringens egen trovärdighet måste kommunreformen – regeringens stora, viktiga projekt, enligt regeringsprogrammet – komma framåt. Det kräver att den andra stora reformen, som gäller socialoch hälsovården, också kan avancera. De här två reformerna bör i högsta grad stöda varandra. FöR EKONOMINS DEL måste regeringen hitta lösningar såväl på kort sikt som på lång sikt. En del nedskärningar och skattehöjningar blir säkert oundvikliga för det förstnämnda. På lång sikt gäller det att komma åt hållbarhetsunderskottet och då krävs strukturella förändringar, inte minst förlängda arbetskarriärer.

Det kan vara ytterst svårt att nå utan en höjd pensionsålder, vilket SDP hittills bestämt sagt nej till. I den här frågan väntar regeringen inom en vecka hjälp från arbetsmarknadsparterna. Att deras bidrag skulle innebära ett genombrott är ändå osannolikt.

Arbetsmarknadsorganisationerna har en ännu viktigare roll då avtalsrörelsen kommer i gång senare i år. Om vi drabbas av oro på arbetsmarknaden med bland annat strejker försämras ytterligare möjligheterna att få landets ekonomi i skick.

Regeringens instrument för en lugn avtalsrunda är hot om nedskärningar och höjda skatter eller löften om att undvika eller minimera dessa.