Böcker äcklar mig
JAG ARBETAR mig för tillfället upp ur en djup svacka. Jag orkar inte läsa. I högstadiet började jag läsa böcker, först Tolkien och Tusen och en natt som jag lånade från Hangö bibliotek på sommarloven.
Vid mitten av gymnasiet hade läsandet utvecklats till en vana. Jag läste en massa tjocka luntor, ofta klassiker, som jag på lillgammalt vis hade beslutat mig för att läsa. Det kunde ta månader, och det bjöd sällan på stora läsupplevelser. JAG FöRSTOD inte särskilt mycket men med en terriers envishet trängde jag genom sida efter sida tills boken var slut och jag stolt kunde lägga boken ifrån mig.
På det viset läste jag bland annat Anna Karenina, och till denna dag är det ett mysterium för mig vad den boken handlar om. Med tiden har jag lärt mig att slappna av och njuta av texten i stället. Jag läser långsammare och tittar mindre på sidnumrorna.
Så brukade det vara, ända till i fjol somras. Hela den våren var det bråda tider på mitt arbete, och vid sidan av arbetet gick jag en skrivkurs i Åbo, och vi deltagare samlades där ett veckoslut var annan månad.
Jag reste som en dåre. När sommaren kom kände jag mig som en urvriden disktrasa, tanken på att skriva eller läsa var mig motbjudande. Att strosa runt i en bokhandel äcklade mig. DET KäNDES KONSTIGT, inga av böckerna i utbudet lockade mig det minsta. De såg alla så konceptiga ut, som om man kunde utläsa hela innehållet av pärmens layout, ungefär på det här viset:
A) Svensk pocketdeckare med ett mörk spänningsladdad pärm, rättskaffens snut på jakt efter en mördare av något slag i vardagsangstig omgivning. Indignation över maktmissbruk och korruption, Hur kunde allt bli så här fel? I Sverige!
B) En driven mogen ungdomlig djärv tjejkvinna skriver om sitt sexliv, kryddat med en nypa chic punkig jämställdhetspolitik.
C) Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann, ett hurtfriskt äventyr av någon som aldrig förlikat sig med insikten att historien inte ser ut så där som Tage Danielsson skulle beskriva den.
D) Nånting av Staffan Bruun. Alltsammans lika ytligt och oengagerande. NåJA. Jag hade en lugn sommar och började se ljusare på tillvaron. Bläddrade försiktigt i böcker, läste lite. Köpte några böcker på loppis som jag kände mig bekväm med. Men min olust inför bokhandlarna står fast. Det känns som om jag alltid ser samma böcker där.
Jag går på loppis i stället, och där dyker samma böcker upp som jag ser i bokhandeln, lite mer tummade. Ofta i sju-åtta exemplar. Ibland köper jag en. JAG GISSAR BARA, men så här tror jag att det hänger ihop: en pressad förlagsindustri tvingas bli mer konsumtionsinriktad, och börjar tänka mer enligt målgrupper och segmentering för att få upp försäljningssiffrorna.
Man gör marknadsundersökningar för att identifiera den befintliga efterfrågan och publicerar material som passar den beskrivningen, alternativt paketerar man de befintliga böckerna så att bättre passar efterfrågan.
Hur som helst blir resultatet att jag inte passar in i någon som helst av de målgrupper som förlagen försöker tilltala, och i bokhandeln möts jag av en hylla med totalt intetsägande böcker. Jo, jag vet att man inte ska döma boken efter pärmen. Men pärmen får man väl döma?