Liberalt och för Nato

Finland ska gå med i Nato – inom 10 år. Det slås fast som SFP:s mål i förslaget till nytt partiprogram. Om det godkänns på partidagen i Åbo nästa månad blir SFP landets andra riksdagsparti som talar för ett Natomedlemskap.

Det är inte överraskande eftersom SFP-ledare redan i ett par decennier har talat varmt för Nato, men det är ändå en linjeändring eftersom SFP i sitt nuvarande program säger att ”Finland behåller sin beredskap till fördjupat engagemang i Nato”. Partidagen 2011 var tydligare i ett motionssvar, där det sades att: ”det också i fortsättningen finns starka grunder att överväga ett finländskt Natomedlemskap”.

Beredningen till programförslaget lär ha innehållit en luddigare Natoformulering, men en klar majoritet av partifullmäktige ville sätta ner foten och dessutom finns det en partidagsmotion från i fjol som kräver att partiet tar tydlig ställning för eller emot i fråga om Nato.

Nato hör till de frågor i propositionen till nytt partiprogram som kommer att debatteras hett i Åbo.

Rysslands agerande i Ukraina och det allt spändare läget i Östersjön har säkert påverkat SFP-fältet. Likaså kan man tänka sig att alla de svenska borgerliga partiernas ja till Nato och trendbrottet i Sverige då Natoanhängarna nu för första gången är fler än motståndarna också har en effekt och ökar ja-rösterna för Nato inom SFP.

Under partidagen ska också en ny partiordförande väljas. Ingen av de tre kandidaterna uppges ha motsatt sig Natoformuleringen. Däremot gillar de formuleringen i olika grad även om Natoinställningen knappast blir avgörande i ordförandevalet.

En ordförandekamp fördes också då det föregående partiprogrammet skulle godkännas för tio år sedan. Då kritiserade en av ordförandekandidaterna, Astrid Thors, det föreslagna partiprogrammet för en högervridning. Av de nuvarande ordförandekandidaterna kommer knappast sådana uttalanden, eventuellt inte heller av andra partiaktiva eftersom inga tydliga tecken på någon vridning hit eller dit är framträdande i programmet.

Den klassiska indelningen i en socialliberal och en konservativ falang inom partiet är enligt partiordförande Carl Haglund inte längre tydlig. Han ser partiet som sammansvetsat närmare den socialliberala än konservativa polen.

SFP beskrevs inte med ordet liberalt i partiprogrammet som gällde före 2006, men nu är det centralt. Däremot har ordet frisinnat strukits. Genast i början av programförslaget sägs att SFP är ”det liberala partiet i Finland med en liberalism som bygger på respekt för människan, individens friheter, rättigheter, jämställdhet samt socialt och globalt ansvar”.

Arbetet med det nya partiprogrammet sköts upp med ett år och händelserna under det senaste året har tydligt satt sina spår i vissa skrivningar. Partiet betonar nu ett öppet och mångkulturellt samhälle och tar starkt avstånd från rasism. En jämnare fördelning av asylsökande inom EU och en märkbart ökad finländsk flyktingkvot ingår också – som väntat.

I programförslaget vill man också ge staten rätt att fördela flyktingar och asylsökande till kommuner enligt kommunernas storlek och ekonomiska läge. Det kunde lösa dagens problem med motsträviga kommuner, men kräver antagligen också större statlig finansieringshjälp.