Det går inte att kohandla om mänskliga rättigheter
För ett par månader sedan gjorde EU och Turkiet en kontroversiell överenskommelse för att hantera flyktingsituationen och flyktingströmmen till Europa. Överenskommelsen innebar att syriska flyktingar som anländer till Grekland från Turkiet skickas tillbaka till Turkiet.
EU förbinder sig sedan att ta lika många flyktingar, som de som har returnerats, direkt från Turkiet. Dessa ska sedan allokeras solidariskt mellan EU:s medlemsländer. Turkiet ska för detta få bland annat sex miljarder euro från EU samt visumfrihet i Schengenområdet för sina medborgare. För visumfriheten måste man dock först uppfylla 72 villkor från en lista som berör alltifrån minoritetsskydd till biometriska pass.
Det här är en komplicerad överenskommelse med många rörliga delar som kan gå fel. I mina ögon har överenskommelsen hela tiden varit alltför invecklad, problematisk och oeuropeisk för att den ska kunna vara gångbar. Vi utlokaliserar delvis asylrätten, något som både juridiskt och moraliskt är mycket tvivelaktigt. Vi måste kunna bättre än så och i stället skapa ett hållbart system som är i praktiken fungerande och som är humant.
Vi har en mycket allvarlig flyktingsituation. Därför måste vi samarbeta med flera länder utanför EU, däribland Turkiet, som har en viktig roll. Men samarbetet måste ske utan att vi kompromissar på det fundament och de grundideal som EU vilar på – demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
EU-kommissionen slog nyligen fast att Turkiet ännu inte uppfyllt sju av de 72 villkoren för att få visumfrihet. Ett av villkoren är att Turkiet ändrar sin antiterrorlag som nu använts som svepskäl för att trakassera journalister och fängsla representanter för minoriteter och regimkritiska röster på tvivelaktiga grunder.
Det finns begränsade verktyg för EU och demokratiska länder att upprätthålla demokratiska, mänskliga och fria rättigheter i utrikespolitiken. Men, de verktyg vi har är kraftfulla då de är mycket eftersträvansvärda. Verktygen handlar bland annat om handelsmöjligheter, biståndsmedel, visumfritt resande eller möjligheten att bli EUmedlem. Av den här anledningen är det visumfriheten som är viktigast för Turkiet, inte pengarna.
Just därför är det så viktigt att vi inte ger efter på våra villkor. Alla villkor måste vara uppfyllda innan visumfriheten kan beviljas eftersom det annars skulle skapa ett farligt prejudikat för andra länder i världen och visa att våra demokratiska värderingar är till salu.
Vi utlokaliserar delvis asylrätten, något som både juridiskt och moraliskt är mycket tvivelaktigt.
Så får det inte vara. Vi får inte låta ändamålen börja helga medlen, genom att ge fördelar utan att kriterier uppfylls, eftersom vi då förlorar vår moraliska kompass och demokratiska ryggrad. Demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter får aldrig vara till salu.
Om Turkiet åtgärdar alla saker på villkorslistan och övervakar att de efterföljs i praktiken är det en verkligt bra sak och det ska då så klart belönas med visumfriheten. Det visar då att ”soft power” verkligen har en effekt och kan fungera som ett föredöme för andra länder att arbeta med att förstärka demokratiska friheter och medborgerliga rättigheter samt minoritetsskydd i sina länder. Då skulle världen bli en bättre plats.
Men, tyvärr finns det skäl för att inte bli alltför optimistisk. Rockaden i Turkiets ledarskikt, då den mer liberala och EU-vänliga premiärministern Ahmet Davutoglu tvingades åt sidan av president Recep Tayyip Erdogan, är antagligen ett bevis på att Turkiet inte alls kommer att se över sin kontroversiella antiterrorlag.
EU måste därför skyndsamt förbereda alternativa åtgärder för att hantera flyktingsituationen också utan en överenskommelse med Turkiet och vara redo att överge förhandlingarna om visumfriheten om villkoren inte uppfylls.
Demokrati är för viktigt för att man ska kunna se mellan fingrarna och kohandla om mänskliga rättigheter. derbar omgivning för undervisning ute i det fria. Vi dåvarande lärare ville ha tillbaka namnet inför skolans 100-årsjubileum, men misslyckades.
Angående ägoförhållandet vill jag nämna följande: Då inspektör Lagus från Länsstyrelsen besökte skolan åkte han sedan in till staden med mig. Under bilresan berättade han att ifall den svenska skolundervisningen upphör där återgår allt till släkten Hisinger som donerat tomten och byggnaden för svensk skolundervisning.