Den studerande ungdomen

För hundra år sedan stred de för självständigheten. På 1930-talet skulle de skapa en stormakt. Trettio år senare kämpade de mot imperialismen. I dag är den studerande ungdomen mest intresserad av mer studiebidrag.

I alla tider har gamlingarna ondgjort sig över ungdomens förfall. Det är inte särskilt begåvat. Däremot är det värt att betrakta de förändrade omständigheterna.

Den stora skillnaden mellan då och nu är volymerna. I början av 1960-talet studerade cirka 20 000 vid universiteten. Nu är de åtta gånger fler. Professorer finns det tio gånger fler. Kvantiteten påverkar kvaliteten.

Förr signalerade studentmössan en extraordinär prestation. Nu är det viktiga att undvika att inte få den, för då är man käpprätt i marginalen. Då var en magisterexamen en inträdesbiljett till eliten. På dagens arbetsmarknad är den endast det första sorteringskriteriet.

När volymerna ökar blir det massproduktion och likriktade processer. När kostnaderna skjuter i väg kommer krav på mätbara prestationer, ekonomisk styrning och strategiska prioriteringar. Skattebetalarna måste få ställa frågan, hur bidrar universiteten till nationens välfärd? I massornas universitet fungerar de kollegiala styrmetoderna inte längre. Akademisk frihet och nyfikenhetsdriven forskning kan inte unnas alla som anmäler intresse utan endast dem som demonstrerat kompetens, uthållighet och viljan att ge järnet.

Utbildningspremien har sjunkit. En tillplattad lönestruktur och tunga skatter gör högre utbildning till en allt mindre lönsam investering. Varför låna och ta risker utan avkastning i sikte? Därför var det nödvändigt att införa studiebidrag. Men när risken är minimal, påbörjas många studier utan den självkänsla, vision och motivation som krävs för att våga själv investera i en utbildning. Därför finns det alltför många studerande som inte vet vart de vill och inte litar på sin förmåga. Det blir förödande särskilt inom utbildningar som inte leder till en tydlig yrkesprofil, utan där alla måste skapa sin egen karriär. Återstår endast en patetisk elitism med krav på att andra betalar ens uppehälle medan man själv gör vad man vill utan skyldigheter och resultatansvar.

Detta är välståndets och välfärdsstatens tragedi. När alla skall vara med blir det många. När pengarna skall räcka till alla kan inte ett fåtal få mer. De gamla elitmarkörerna flagnar när massorna gör entré.

Det krävs en liten elit med optimism och självsäkerhet för att formulera visioner. Studentrörelserna var sällan förnuftiga och ofta destruktiva. Men de gav tuggmotstånd åt andra krafter. Framtidsvisioner föds inte ur bidragsberoende.

Det krävs en liten elit med optimism och självsäkerhet för att formulera visioner. Studentrörelserna var sällan förnuftiga och ofta destruktiva. Men de gav tuggmotstånd åt andra krafter.