Muterat, muskulöst och mördande tråkigt
Filmrecension Senaste filmen i X-Men-serien imponerar inte på recensenten.
X-Men: Apocalypse Regi: Bryan Singer. Manus: Simon Kinsberg. Foto: Newton Thomas Sigel. I rollerna: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Rose Byrne. Knappt har man hämtat sig från det förra Marvel-spektaklet, Captain America: Civil War, innan det är dags för följande kull. I väntan på nästa vill säga.
Det är lätt att ondgöra sig över utvecklingen, över det faktum att amerikanska, nu även asiatiska, tonårsgossar (i alla åldrar) sätter agendan för filmbranschen. Å andra sidan: så länge regissörer i klass med Bryan Singer ( The Usual Suspects, Valkyria) står bakom kameran bör superhjältestuket ges en chans.
Till saken hör att det var just Singer som i början av 2000-talet sparkade i gång vågen av X-Men-filmer. Bryan Singer signerade som bekant också X-Men: Days of Future Past (2014), filmen där mutantkollektivets vara eller icke vara synades mot en bakgrund av 70-talets Amerika, trau- matiserat av de militära bakslagen i Vietnam.
Det var en ovanligt intressant referensram och talande för den nya filmen är därför att man nu tar avstamp i Det forna Egypten där en bitter och inåtvänd urmutant (tolkad av Jason Isaac) vädrar morgonluft. Inte mycket till hotbild jämfört med ”Tricky Dick” Nixon, just det. Ingen fred Nåväl, tio år har nu gått och åtminstone på ytan är det lugnt. Men som Jennifer Lawrence alias Raven alias Mystique konstaterar betyder avsaknaden av krig inte nödvändigtvis att fred skulle råda.
Och mycket riktigt. Där ärkefu- lingen Erik Lehnsherr alias Magneto ( Michael Fassbender), som gått under jorden i Polen, tvingas ut ur garderoben och får betala ett högt pris kolliderar Rose Byrnes CIAagent i Kairo med Isaacs urmutant som siktar på comeback. Det heter att ”räkenskapens tid är här”.
Med på ett hörn finns givetvis också James McAvoys mutantpedagog, chefsideologen Charles Xavier, som i den nya filmen uppbackas av en handfull nykomlingar, bland dessa Kodi Smit-McPhees Nightcrawler och Tye Sheridans Cyclops (intresseklubben antecknar).
Mycket av styrkan i X-Men-sviten har traditionellt legat i den kollek-
Mycket av styrkan i X-Men-sviten har traditionellt legat i den kollektiva infallsvinkeln, i lagspelet. Fast den här gången blir det nästan för mycket av det goda.