Parhästar

fall med den försvunna tonårsflickan Amelia ( Margaret Qualley). I härvan förekommer även en porrstjärna ( Murielle Telio) som av allt att döma har begått självmord. Men samtidigt har Amelia rekryterat torpeden Jackson Healy ( Russell Crowe) för att skrämma March och få honom att ge upp sin utredning. March utsätts för en rejäl omgång av Healy men samtidigt tätnar mystiken. Allting tyder på att något större och konspiratoriskt är på gång. Det innebär att duon bestämmer sig för att slå sina kloka huvuden ihop och börja samarbeta.

Inte överraskande bildar de ändå ett omaka par. Gosling får stå för komiken som i Crowes lakoniskt dämpade stil får ett festligt komplement, en roll som onekligen innebär en breddning av hans repertoar. Facit är en deckarduons både burleska och våldsamma Abbot och Costello. March vars hustru avlidit har en 13-årig dotter Holly ( Angourie Rice) som i sin beskäftighet visar sig vara till stor hjälp i undersökningarna.

I sin spretighet och stilistiska sill- sallad är The Nice Guys inte alltid helt övertygande men den saknar inte tidsatmosfär och arom när parhästarna dyker ner i ett hedonistiskt Los Angeles med pornografi och droger samtidigt som idealistiska ungdomar protesterar mot smogen och luftföroreningarna. Men från träsket går de konspiratoriska spåren upp till pyramidens topp, till justitiedepartementet och den amerikanska bilindustrin. En inflytelserik person är Kim Basinger som den försvunna flickans ”bekymrade” mamma. Som Polanskis Chinatown (1974) är The Nice Guys ett undanglidande mysterium som frammanar pessimistiska stämningar.

Och även om vi kan tyckas befinna oss långt från Philip Marlowe och hans värld finns här stundom äkta chandlerska stämningar. Först och främst går tankarna till Farewell, My Lovely (Mord, min älskling).