Mini öppnar taket mot solen
Efter Mini Clubman var det dags för Mini Cabriolet, en bil som kommer lagom till våren och de varma soldagar som man åtminstone hoppas på. Tygtaket är lättmanövrerat och kan öppnas på 18 sekunder i hastigheter upp till 30 km/h.
Nya Mini presenterades redan i slutet av 2013. Som vanligt brukar cabrioletversionen utlovas från start, men den dyker upp något senare. Nu blev det ganska långt senare, men till vårens värme hinner den ändå bra.
Precis som standardversionen med plåttak är nya cabrioletmodellen större än sin föregångare. Vi talar om knappt tio centimeter på längden och drygt fyra på bredden. Hjulbasen är också marginellt längre. Det här gör att baksätet börjar vara användbart för vanliga människor, faktiskt mera användbart i nercabbat läge eftersom det inte finns bakdörrar.
Ända upp till taklinjen är cabrion utseendemässigt mycket lik en vanlig Mini. Tygtaket är elmanövrerat och öppnas eller stängs på 18 sekunder. Först öppnas takluckan, och i nästa operation viks hela taket till en kompakt packe och göms i bagageutrymmet. Man kan byta till nercabbat i hastigheter upp till 30 km/h.
Bilen är i praktiken två bilar beroende på väder och temperatur. Med taket uppe känns den som en normal Mini, bortsett från en liten motorcykelkänsla som kommer sig av allt det trafikljud som läcker in i kupén. Vill man sitta i en tyst bil är det här inte ett alternativ. Men det vet alla som testat en konventionell cabrio, så det är sällan någon överraskning. Fäller man ner taket kan man njuta av de soliga lediga dagar som trots allt brukar infinna sig varje sommar.
Gemensam plattform
Mini Cabriolet baseras på samma UKL-plattform som finns i BMW 2-serie Active Tourer. Det här är den främsta orsaken till att bagageutrymmet har vuxit med 25 procent jämfört med föregångaren. Nu får man trots allt in 215 liter med taket uppfällt och 160 liter nercabbat. Det är inte mycket för en normal familjebil, men det här är förstås inte tänkt att vara en sådan. Bagageöppningen är lite bredare än tidigare, och nedre delen av suffletten kan fällas upp en bit för att underlätta lastning.
Interiören är bekant från vanliga Mini med sina charmiga retroin- slag. Att starta motorn med en vippbrytare ger faktiskt en mycket speciell känsla. Framstolarna är rymliga och stadiga, och i synnerhet i baksätet märker man att utrymmet för benen har vuxit. Körställningen är lätt att hitta, och alla reglage och knappar är rätt så logiskt placerade även om designen med den stora cirkelrunda mätartavlan i mitten är en utmaning. Det är för mycket att säga att den här bilen är en praktisk universalbil, men man skulle i teorin kunna klara sig med bara den här.
Motoralternativen är bekanta från tre- och femdörrarsversionerna. Den trecylindriga 1,5-litersmotorn med 136 hästkrafter och 220 newtonmeter finns under huven i Cooper, dieseln med 116 hästar och 270 Nm i Cooper D.
Det finns mera krut för den som behöver. Cooper S har till exempel en fyrcylindrig 2,0-litersmaskin med 192 hästar och 280 newtonmeter. Instegsmotorn One med 1,2 liters bensinmotor och 101 hästar ger den ena ytterligheten, prestandaversionen John Cooper Works med 228 hästkrafter den andra.
Interiören är bekant från vanliga Mini med sina charmiga retroinslag.