Galenskap under lupp
Det är en kvinnostark roman Johanna Holmström har skrivit i Själarnas ö. Inte bara alla huvudpersoner är kvinnor, här behandlas också många teman som många kvinnor tampas med än i dag, galna eller inte.
Johanna Holmströms roman Själarnas ö nystar i den djungel som definitionen av kvinnlig galenskap har varit genom tiderna. Vem är egentligen galen?
Ur den synvinkeln blir Kristina och Elli du och jag. Psykisk ohälsa är inget vi kan gardera oss mot, det kan drabba vem som helst.
Allt börjar den där dramatiska natten på Aura å, då Kristina Andersson, utmattad av arbete och överlevnad, dränker sina två sovande barn i ån för att få vila. Med avstamp i denna sanna händelse börjar Johanna Holmström nysta i galenskapens anatomi.
På ytan handlar det om Kristina, Elli och Sigrid, tre kvinnor vars öden flätas ihop genom det de har gemensamt: dårhuset på Själö i Åbolands skärgård. Hit kommer Kristina efter sitt dåd och fyrtio år senare går Elli samma öde till mötes men av helt andra orsaker. Sigrid är sjuksystern som under sin långa vårdarbana tar hand om båda två.
Otillfredsställande upplösning Holmström utforskar kvinnlig galenskap på ett sätt som känns både realistiskt och skrämmande nära. Då hon gräver bakåt i Kristinas liv för att fånga de faktorer som drev henne till det extrema dådet, målar hon upp en trötthet och ett dis som man som mamma kan känna igen att man stundvis har känt av. Man kan sucka med Kristina över de ömmande bröstvårtorna som blöder av amningen, över sömnlösa nät- ter och aldrig sinande behov hos de små. Någonstans i gränslandet mellan ensamhet och utmattning, överlevnadens villkor och omgivningens krav, kan även det starkaste psyke brytas ner.
Men Holmström går än djupare och målar upp en bakgrund med strikta ramar och hårda villkor. Djupt i Kristinas märg sitter skammen – inte bara över det ovälsignade förhållandet med Einari men också över den våldtäkt som gav henne hennes första barn. Det som däremot förblir obesvarat är vad det var som gjorde att lasset till sist välte över och Kristina valde som hon gjorde.
Då Kristina väl är på Själö och de första efterdyningarna av vad hon har gjort har stillat sig blir också karaktären mer otydlig. Slutet för Kristina på Själö förefaller mer som ett enkelt knep att avsluta hennes historia än ett tillfredsställande avslut. Många frågetecken kring Kristina förblir outrätade, och in i det sista förväntar man sig som läsare någon annan förklaring och någon ytterligare koppling, interaktion eller länk mellan Kristina och Elli än den rumsliga.
Förbjuden kärlek Ellis karaktär och öde målas upp på ett mångsidigare och nyansrikare sätt. Även här frågar man sig som läsare om det Elli drabbats av verkligen är galenskap eller om Själö bara var ett bra sätt för föräldrarna att bli av med en dotter som inte artade sig enligt deras önskemål.
Via Elli utforskar Holmström också relationerna mellan patienterna på ön, och här bränner det till en aning. Skildringen väver en fascinerande helhet av kärlekstörstande men bräckliga själar och sinnen som i sin interaktion pendlar mellan kärlek och galenskap. Den förbjud- na, kvinnliga kärleken utforskas också och de partierna behandlar Holmström med stor värme och ömhet.
Kvinnlig tematik Överlag finns här många arketypiskt kvinnliga teman. Holmström behandlar mor-dotterrelationer, kvinnlig kamratskap och kärlek. Även friheten att som kvinna bete sig som man vill ställs under lupp – hurudan får man som kvinna vara utan att bli stämplad som galen, ”dålig” eller ”omoralisk”?
På Själö är kvinnorna på sätt och vis friare än ute i samhället, eftersom de inte förväntas bete sig på ett visst sätt. Sjukdomsdiagnosen raderar bort kraven på kvinnlighet och ger dem ett lite större svängrum. Samtidigt är de fångar, utan möjlighet att själva välja vad, när och hur de ska röra sig och fungera.
Kan drabba vem som helst Boken baserar sig på verkliga händelser och många detaljer i boken härstammar sannolikt från de patientjournaler som Holmström hänvisar till i förordet. Det ger berättelsen en trovärdig fond och speglar också utvecklingen inom mentalvården i Finland. Även om de brutalaste metoderna inte tillämpas på Själö – utöver isolering och tvångströja – är det ett kärvt klimat, inte ett förstående, som omsluter de mentalsjuka kvinnorna.
Men i det klimatet är ändå sjuksyster Sigrid en sympatisk fläkt, bestämd men varm. Sigrids öde blir det tredje kvinnoödet som sammanflätas i boken.
Hon delar inte Kristinas och Ellis öde men är av olika omständigheter likafullt bunden till Själö, precis som de. Då hon genomgår en personlig tragedi gestaltas hon i samma ordalag som de patienter hon vårdar, och frågan uppstår: Vem är det som bestämmer var gränsen till galenskap går? I ett annat liv, under andra omständigheter, skulle det beteende Sigrid uppvisar ha kunnat skicka henne till ön som patient bland många andra. Vem som helst som går igenom svåra tider hade kunnat bli ditskickad bara för att de var svaga.
Ur den synvinkeln blir Kristina och Elli du och jag. Psykisk ohälsa är inget vi kan gardera oss mot, det kan drabba vem som helst.
Eller som det står i tillägnelsen: ”Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det.
Du har förmodligen rätt.”