Här låg torpen tätt
Sunnanvik i Sjundeå har behållit många av sina särdrag. Kullen med sina gårdar har traditionellt omgetts av viktiga kommunikationsleder.
Ofta ingick lite skog, odlingsbar mark och en del fiskevatten. Torparen fick ofta själv bygga sitt torp.
Marina Grotell, sekreterare i Hembygdens Vänner i Sjundeå
Sunnan om viken, det vill säga söder om viken. Den betydelse har namnet Sunnanvik, byn som ligger nära Vikträsk vars vatten för länge sedan böljade även över en stor del av det som vi i dag kallar för Sunnanviksslätten.
Ett stycke längre upp mot stationssamhället ligger Nordanvik, som bildade mark norr om vattendraget.
– Vikträsk utgjorde en fortsättning på Pickalaviken, eller Sjundeå- viken, säger Marina Grotell när hon beskriver hur havet förut bredde ut sig här i södra delen av Sjundeå.
Vi har samlats på ladugårdsbacken på Snars, som tillsammans med gårdarna Lavers och Vinters tradi- tionellt bildat en bebyggd kulle, ett slags nav i Sunnanvik. Här inleds den byavandring som Hembygdens Vänner i Sjundeå ordnar, ett evenemang som den här soliga onsdagskvällen samlat ett 20-tal intresserade.
Vandringen leds av Marina Grotell som är sekreterare i föreningen och som själv bor i byn, ett stycke från gårdskullen.
– Sunnanvik har alltid legat invid viktiga kommunikationsleder, säger hon och förklarar att vattenvägarna tidigare kunde förbinda kusten med delar av södra Tavastland.
I takt med att vattnet drog sig till- baka på grund av landhöjningen blev landsvägarna allt viktigare för kommunikationerna.
Stora Strandvägen som sedan medeltiden löpte längs den södra kusten i Finland delade sig i Karis i en nordlig och en sydlig sträckning på sin väg österut. Marina Grotell berättar att lederna förenades igen i Sunnanvik.
– Vägen var viktig, eftersom det inte fanns så många andra vägar.
Splittrades inte
Under senare delen av 1700-talet inleddes det så kallade storskiftet, som syftade till att koncentrera gårdar-
nas åkermarker till större helheter i stället för att ligga som utspridda tegar på många olika ställen.
I samband med omfördelningen flyttade också många gårdar bort från byarna, för att i stället bilda nya hemmanshelheter invid de egna odlingarna.
Sunnanvik hör till de gårdssamlingar som bestod.
– Det här bycentret splittrades inte i samband med skiftet, säger Marina Grotell och visar hur de tre gårdarnas åkermarker sträcker sig ut i större helheter från kullen.
Torp och backstugor
Vid sidan av de större hemmanen har Sunnanvik bestått av en mängd torp, precis som andra byar. Marina Grotell redogör för olika kategorier av torp och berättar att det inte alltid är så lätt att få fram uppgifter om dem.
De små husen och jorden kring dem utgjorde i praktiken lön för dem som bodde där.
– Ofta ingick lite skog, odlingsbar mark och en del fiskevatten. Torparen fick ofta själv bygga sitt torp, säger Marina Grotell och berättar att alla i Sunnanvik i praktiken jobbade för Sjundby gård.
– Det fanns torp i parti och minut, säger Grotell och berättar att torparna på äldre dagar kunde uppföra eller flytta in i backstugor.
1918 stiftades en lag om att torparväsendet skulle avskaffas. Torpen kunde nu lösas in av sina invå- nare. Så skedde även i Sunnanvik.
Ur sin ryggsäck tar Marina Grotell fram boken Torparliv, som Hembygdens Vänner gav ut år 2011 och som bygger på Henrik Lindebergs handskrivna manuskript från 1930-talet om torpen på Sjundby gårds ägor. Lindeberg förvaltade gården.
Marina Grotell konstaterar att skribenten återger en annan bild av torparnas förhållanden än den som
Väinö Linna beskriver i sina böcker. – Lindeberg skrev ur gårdsägarnas synvinkel, Linna ur torparnas.
Igenvuxet
En ny period i Sunnanvik och hela södra Sjundeå inleddes 1944, då området blev sovjetisk militärbas.
– I den här byn fanns det en koncentration av sovjetisk militär som hade i uppgift att upprätthålla ett sjukhus. Det här var ett medicinskt centrum.
– Huvudbyggnaden på Vinters var förplägningshus.
Efter den så kallade Porkalaparentesen kunde de forna ägarna lösa in sina gårdar, vilket även skedde i Sunnanvik. Ägarna till Vinters och Snars flyttade dock aldrig tillbaka till sina gamla gårdar.
– De hade rotat sig på annat håll, säger Marina Grotell och förklarar att den igenvuxna gårdstunen och tomma eller rivna husen kan läggas på Sovjeterans konto.
Lavers såldes. Seppo Öhman, Marina Grotells morbror, var ung pojke då och flyttade in med sin familj som tog över gården.
Han minns den tiden väl och berättar att husen var i bedrövligt skick. Det gällde även Lavers.
– De tre nedersta stocklagren måste bytas ut, säger han.
Lånad idé
Det här var den andra byavandringen som Hembygdens Vänner ordnade den här säsongen. Tidigare i år besöktes Störsvik och den presentationen lockade över 50 deltagare.
– Idén till vandringarna tog vi från vår grannsocken, Ingå, säger Marina Grotell som hoppas att också många av de nya Sjundeåborna hakar på när program ordnas.
Inom loppet av några år har föreningen hunnit ordna vandringar i bland annat stationssamhället, Lappers, Vejans, Käla, Böle och Pickala. Händelserna är uppskattade. – Alla vandringar är olika, säger Monica Vilkki som hunnit delta i flera av evenemangen och som även fick ut en hel del av presentationen i Sunnanvik.
Också Olof Rönnberg och Marita Rosengren fiskade upp ny information, även om de kände byn sedan tidigare.Båda minns tiden då Porkalaområdet igen öppnades för finländarna.
– Jag var 16 år då, berättar Marita Rosengren.