Så kan man inte ha det, tänkte Annika Viitanen då det inte fanns någon nalle i ambulansen. Berättelsen bakom priset är avgörande. Tjugo amerikaner firar Finland i Finland.
För första gången på länge har Söderlångvik gård i Kimitoön genomfört en hyggesbränning. Juk
ka Hapulahti och Anssi Jokinen från UPM genomförde bränningen på ett kalhygge. Meningen är att bränna stubbar, ris, träd och sly på ett kontrollerat sätt, avsikten är att uppnå större biologisk mångfald och en föryngring som nästan motsvarar naturens egen metod att förnya genom skogsbrand, skriver Åbo Underrättelser.
Arealen var 1,5 hektar och platsen idealisk, med Björkboda träsk som en naturlig gräns, god tillgång på vatten och en ellinje som brandgata.
Allting lyckades bra, men den rikliga rökutvecklingen märktes antagligen över en stor del av Kimito.
På plats var också skogsförmannen Kristoffer Rancken på Åminne gård i Halikko.
Han hörde om hyggesbränning under sin studietid, och ville nu se hur det går till. Han tycker att metoden är bra för naturen, bränningen är skonsammare mot markytan än maskinell bearbetning.
För ett par veckor sedan berättade vi om blomkålsodlaren Trygve Aura som funderade på att plöja ned sin blomkålsskörd då det stora utbudet ledde till att priset dumpades. Men Reko-ringen i Vasa ryckte in och odlaren fick sin skörd såld.
Senare höll konsumenter, producenter och administratörer ett möte för att diskutera framtiden, mot bakgrund av att intresset för Reko-ringarna har avtagit det senaste året.
– Det finns behov av en dialog, säger Maria Ehrnström-Fuentes i Vasabladet. Konsumenterna säger att de inte handlar för att priset är för högt, producenterna säger att det inte är lönsamt för att kunderna är för få.
Men när 700 kilo blomkål såldes för ett högre pris än butikspriset visade det att priset inte är den enda avgörande faktorn.
– Det är berättelsen bakom priset som är avgörande, säger Maria Ehrnström-Fuentes. Om det är dyrare att handla via Reko måste kunden få veta varför. Nu ska marknadsförarna lyfta fram producenterna med video och bilder.
Frida Löfqvist, 35 år, från Öland förlitar sig på människornas godhet, och hittills har hon inte blivit besviken. Hon har genomfört en luffarfärd, där hon gick till fots, liftade och åt och sov där det gick. Till saken hör att hon luffar utan pengar, bankkort och mat.
Till Nya Åland säger hon att hon inte luffar för att bevisa att godhet finns, det vet hon. Men hon vill visa att det går att leva på luffen, att det inte är farligt. Dessutom träffar man många hjälpsamma människor med olika livsöden.
Men det faktum att hon försörjer sig genom att tigga gör henne ändå betänksam. Som blond svenska har hon en helt annan utgångspunkt än de som inte har andra alternativ än att tigga.
– Det blir skevt när man tänker på det.
Nu är hon på båtluff, och har kommit till Åland, dit hon kom med Thomas och Victor som lovade ta henne med ifall deras planer att köpa en ny båt blev verklighet. Så blev det, och resan från Åland skedde med ett gäng polska seglare på väg till Utö.
De tjugo amerikaner från Michigan som Österbottens Tidning träffade vid Merilä lägergård i Jakobstad är också ute på ett reseäventyr. Sällskapet består av Dan Kallman och hans söner, svärdöttrar och sammanlagt tretton barnbarn.
– Jag har tagit med familjen för att fira Finlands hundra år, säger Kallman. Hans förfäder, med namnet Källman, härstammar från Purmo. Också på mödernet finns finländska rötter, och raka kopplingar till självständigheten. Farmorsfar Johan Inborr från Forsby satt i lantdagen då Finland blev självständigt.
Dan Kallmans farfar flyttade till USA i början av 1900-talet. Dans pappa Jim bodde i Finland under två perioder, men slog sig senare ned i USA för gott. Resan har varit aktuell i flera år. – Min fru dog för några år sedan och vi ville skapa familjeminnen och komma tillbaka under 100-årsjubileet, säger Dan Kallman.
För att markera temat för resan har hela sällskapet försett sig med blåvita tröjor med texten ”sisu” på ryggen och ”my roots, my heritage” (mina rötter, mitt arv) på magen.
NärAnnika Viitanen i Karelby i sommar tvingades åka ambulans med sin son Wiggo, snart två år, slogs hon av att det inte fanns någon tröstande nalle som kunde lugna Wiggo i ambulansen. Han hade ont och skulle ha behövt något att krama. Men ambulanspersonalen sade att de inte på flera månader hade haft någon nalle för sjuka små barn.
Det fick Annika Viitanen att göra ett inlägg i en mammagrupp på Facebook. Kati Aunio tog tag i frågan och redde ut hur man kunde organisera en insamling för att skaffa nallar, skriver Österbottens Tidning. Hon hoppades på ett par hundra nallar, men responsen var överväldigande. Efter bara ett dygn fick hon lov att stänga insamlingen, då hade 436 personer bidragit med pengar för 2 922 nallar.
– Med den här mängden klarar vi oss i flera år, säger förstavårdschefen Oskar Hagström. Nallen gör det lättare att få kontakt med ett ängsligt barn, och den kan också vara en belöning för att den lilla patienten har varit duktig. Nu har sjukvårdsområdets tio ambulanser utrustats med blåvitrandiga nallar.