På våra villkor

Han är otroligt bra på datorer. Den han använder i dag har han byggt själv. Datorn är också hans tv. Kanalutbudet är oändligt. Men utan det kanske åtminstone nätterna skulle bli långa. Under dygnets ljusa timmar ger dottern mening i vardagen. Och frun förstås, som lagar den godaste maten någonsin och däremellan är en kolugn och trygg mamma.

Det här är en familj som väntar. Det är två unga människor med ett litet barn vars framtid hänger på människor som de inte känner och som inte känner dem – människor som utgör en myndighet men som låter ämbetet styra över det humana. Det är lättast att gömma sig bakom sina arbetsuppgifter. Vi gör alla ”bara vårt jobb” ibland.

Framtiden för familjen, dessa två föräldrar med drömmar om en trygg framtid för sin dotter, hänger också på människor som de lärt känna och som lärt kän- na dem. Men även om välviljan aldrig sinar är de världsliga resurserna begränsade. Så här har vi tre livsöden som dels beror på en ofta godtycklig, anonym och framför allt kall juridisk tolkning, dels på medmänsklighet på individnivå. Man kan placera detta ofrivilliga beroendeförhållande i en främmande kultur och fundera på hur bekväm man själv skulle känna sig.

Det är svårt att föreställa sig den psykiska påfrestningen. Det är kanske ännu svårare att förstå hur personer i dessa situationer kan hålla humöret uppe. Alla orkar inte. Vårt karga byråkratiska land suger till och med musten ur våra egna. Det är antagligen ännu värre för dem som ännu väntar på en chans att slå rot.

Antagligen och förhoppningsvis, tillhör jag en av flera generationer (efterkrigstida) finländare som aldrig riktigt kommer att förstå vad det innebär att förlora allt, eller vara tvungen att läm- na allt. Vår lottovinst är att vara född i rätt tid på rätt plats. Men om man är mindre lyckligt lottad – ska man bara vara tvungen att acceptera sitt öde?