Ledare: Politiker ska inte behöva skämmas

Det demokratiska systemet bör bli lyhördare. Friska krafter är välkomna där besluten fattas, men förnyarna får gärna bjuda på mer än slitna klichéer.

Går det som regeringen önskar har vi landskapsval i höst. Om de nya landskapen tar form enligt planerna får vi ett femte ständigt återkommande val i vårt politiska system, som i dag bygger på kommunal-, riksdags-, EU- och presidentval.

Den etablerade formen av beslutsfattande – den representativa demokratin – visar föga tecken på att krackelera i sin struktur.

Samtidigt lider systemet av ett sjunkande valdeltagande. Det odlas också en väldig kritik mot allt vad traditionell makt heter. Politiker, medier och andra som hittills styrt en stor del av offentligheten grillas till oigenkännliga former i nätverklighetens dunklare avkrokar.

På den politiska scenen finns också personer som vill signalera någon form av avstånd till just politiken. Det är inget nytt – och inte särskilt smidigt heller.

När statsminister Juha Sipilä inflikat att han i grund och botten är en ingenjör har han endast sagt det vi redan vetat, det vill säga att alla politiker har en bakgrund också utanför politiken.

Lite mer anmärkningsvärt var det när riksdagsmannen Harry Harkimo i en intervju för Svensk Presstjänst konstaterade att han ”inte ens vet vad en politiker är”. I intervjun som publicerades i april sade ”Hjallis” Harkimo att han inte vill vara en politiker, utan endast ”en vanlig människa som är riksdagsledamot.”

Alla folkvalda och alla som sitter i olika beslutsorgan är politiker. Det gäller både i kommunerna och på riksnivå. Här går det inte att definiera om sig. Också Harry Harkimo är politiker, vare sig han vill det eller inte.

Kanske det är ordet politik som behöver tvättas upp. I sak är den politiska verksamheten varken smutsig eller förlegad. Tvärtom är den nödvändig. Därför ska ingen heller behöva skämmas över att vara politiker. Ett ordnat samhälle behöver representativ demokrati på alla nivåer.

Däremot är det uppenbart att politiken måste hitta nya former för att fungera som det är tänkt – redan för att försvara sin egen existens.

Partierna engagerar inte folk på samma sätt som tidigare och det gör inte heller den traditionella politiska diskussionen.

Precis som alla andra fenomen behöver också politiken nya idéer och aktörer. De etablerade partierna tycks inte helt kunna svara mot det behovet.

Liike Nyt (ungefär Rörelse nu) heter det nätverk som Harry Harkimo, Tuomas Enbuske, Mikael Jungner och några personer till startade för ett tag sedan. Uppmärksamheten var stor från medialt håll och mycket talar för att rörelsen kan göra en politisk inbrytning om den ställer upp i val.

Men trots stor synlighet har rörelsen levererat få svar på hur problemen i samhället ska lösas. Den vill att besluten baserar sig på sakkunskap, den vill tala om sakerna ”klart och tydligt” och den vill ”ge makten åt dem som besluten berör”, här fritt översatt från den finska texten på rörelsens webbplats.

De här fraserna har använts tidigare, många gånger. Bättre än så borde kända makthavare och opinionsbildare kunna leverera.

Den sittande regeringens massiva projekt att stöpa om vården och skapa en landskapsförvaltning fortsätter trots väldig kritik och stora frågetecken kring slutresultatet.

De som har något att invända talar mest för döva öron. Det är just sådant som bidrar till att den traditionella politiken tampas med ett sviktande stöd.