Medelålders, ja tack!

Det bor en igelkott under vår altan. Eller kanske bor den i skogsdungen intill vårt hus men ibland sitter den under altanen och prasslar. Jag tar det som ett gott tecken, då behöver vi inte bekymra oss för ormar och annat fanstyg.

Eftersom vädret har varit som det varit de senaste dagarna har jag fått njuta av fördelarna med att jobba hemma. Terrassen förvandlas vips till kontor och jag njuter av våren – sommaren! – som plötsligt exploderat där ute. Samtidigt har jag kunnat iaktta djurlivet i omgivningen. Man skulle ju tro att en radhuslägenhet intill en parkeringsplats inte är den bästa platsen för observationer av faunan, men ack så fel man kan ta. Likt Thomas Lundin på Facebook följer jag spänt med livet i fågelholken. Hos Lundins står kampen mellan blåmesar och svartvita flugsnappare

Omen i vår landsända handlar följetongen om visningar i holken. Ska någon godkänna holken som sitt hem? Ofta ser jag någon fågel flyga in och ut igen, men jag tror inte någon har byggt bo där. Kanske det är för sent redan för i år och holken förblir tom?

Min kompis har kallat fågelskådning för ett tecken på att man nått medelåldern, tänker jag medan jag spanar in fåglarna och undrar vad de är för sort. Särskilt ornitologiskt bevandrad är jag inte, nämligen.

Och medan jag sitter där och skriver prasslar det i buskagen igen. Där kryper Iggy fram (ja, jag har gett den det mest banala igelkottsnamn som finns) och rultar på mot vår bakgård. Under altanen har den tydligen något intressant, för den sysselsätter sig en god stund där. Sen tassar den ut till min rosenbuske och knyter ihop sig i en taggboll för att jag kom för nära med kameran.

Så ja, kanske är jag medelålders, även om mannen stretar emot definitionen. Men om det betyder att man kan njuta av det man har inpå knuten och ser det stora i det lilla är jag det gärna. Då blir ju livet så mycket roligare att leva.