Seglivat motstånd mot kvinnliga präster
En tredjedel av alla kantorer och en tiondel av alla finländska präster vill inte att evangelisklutherska kyrkan ska ha kvinnliga biskopar. Det framgår av en färsk enkät som Kyrkans Akademiker har låtit göra.
Enkäten bygger på ett standardiserat frågeformulär som skickas till Kyrkans Akademikers (Aki) medlemmar med fyra års intervaller. Enkätsvaren avslöjar att det brister i de manliga prästernas stöd för jämställdhet. Endast 23 procent av de manliga prästerna anser att det är viktigt att det finns fler kvinnliga kyrkoherdar än i dag och 32 procent uppger att de skriver under påståendet att kvinnor borde arbeta som biskopar.
– Det är rätt så anmärkningsvärda siffror. Vi har ju inte en enda kvinnlig biskop för tillfället. Det säger en del om hur attityderna fördelar sig inom kyrkan, säger professor Kati Tervo-Niemelä vid Östra Finlands universitet som svarar för enkäten.
Den hårdföra falangen bland kvinnoprästmotståndarna har ändå inte vuxit till sig de senaste tio åren. Enligt Tervo-Niemelä är det 4 procent av alla präster som uppger att de motsätter sig kvinnliga präster och endast 1,3 procent som vägrar samarbeta med sina kvinnliga kolleger vid altaret i kyrkan.
Bland kantorerna är det 13 procent som motsätter sig vigningen av kvinnliga präster och hela 30 procent som anser att Finland inte behöver kvinnliga biskopar.
Varför är så många kantorer negativt inställda till kvinnliga präster och biskopar?
– Många av dem har kopplingar till den gammallaestadianska rörelsen där man han en patriarkal ämbetssyn. De här attityderna är förhärskande speciellt i Uleåborgs stift, säger Tervo-Niemelä.
Patriarkala murar
Enligt de experter som SPT har talat med är den patriarkala muren inom kyrkan fortfarande intakt, trots att antalet hårdföra kvinnoprästmotståndare är få.
– Majoriteten av dem som jobbar inom kyrkan i dag är kvinnor, men det är männen som har makten och kontrollerar de ledande befattningarna. Kyrkan kunde vara en föregångare inom jämställdhet, men ledningen försvarar i stället patriarkala strukturer, säger ledande områdespastorn Paula Närhi på Finlands näst största församling i Malm i norra Helsingfors.
Närhi har doktorerat på temat kvinnliga präster och gav 2006 ut en rapport via Kyrkans forskningscentral med rubriken Kun alttari erottaa (Då altaret skiljer åt).
– Då vi skickade enkäten till alla finländska stift meddelade Borgå stift att de har rena papper och att de svenskspråkiga församlingarna inte har problem med kvinnoprästmotståndare. Det låter inte trovärdigt. Vi får ju med jämna mellanrum läsa om aktuella fall där kvinnliga präster mobbas i svenska församlingar, säger Närhi.
Enligt Tervo-Niemelä och Närhi råder en tystnadskultur i kyrkan där man hyschar ner otrevliga företeelser. Orsaken till det här beteendet är ofta rädslan för att fler församlingsmedlemmar ska överge kyrkan. Därför sopas det manliga överväldet under mattan.