Zombieapokalyptisk överlevnadssimulator
Tekniska bekymmer och brist på personlighet hindrar State of Decay 2 från att engagera till fullo, skriver Alexander Ekelund.
Sedan ungefär 10 år tillbaka har levande odöda åtnjutit en renässans och spridit sig likt ett, tja, zombievirus genom populärkulturen – från spel som Left 4 Dead till TV-serier som The Walking Dead. Det råder alltså ingen brist på zombiespel och det är förstås viktigt att sticka ut för att tränga igenom bruset. State of Decay såg vid en första anblick inte ut att göra det, men var bortom fasaden ganska egensinnigt med dess strategiska tonvikt på överlevnad och samhällsbyggande. Utförandet lämnade emellertid en hel del att önska.
Uppföljaren tar tyvärr inte riktigt de kliv som behövts. Grafiken är primitiv, bildflytet svajigt och den höga frekvensen av tekniska buggar direkt oacceptabel. Regelbundet tvingas man starta om för att karaktären fastnar eller spelet hänger sig.
Beklagligt, för i övrigt förbättrar State of Decay 2 konceptet på flera sätt. Skötseln av ens samhälle – där man gradvis växer i invånarantal och skapar ett självförsörjande kretslopp av odlingar, vapen- och läkemedelstillverkning samt mycket annat – har fördjupats och blivit smidigare. Bollandet mellan uppgifter och att försöka tillgodose allas behov kan faktiskt vara lite vanebildande.
Men det faller på utförandet – även bortom det rent tekniska. Variationen är så där och både karaktärerna och inramningen saknar personlighet.
Förbättringarna i konceptet och de nya samarbetsmöjligheterna online ger State of Decay 2 ett visst övertag gentemot originalet – men att det egentligen inte var redo att slussas ut i butik står alldeles klart.