Passerat bäst före-datum?
Åldersdiskrimineringen i förslaget är förvånande.
Att sätta en åldersgräns för när människor inte längre ska få säga sin åsikt skulle stå i strid med hur en demokratisk förening fungerar.
I sin kolumn Vit dominans i HBL (25.5) skriver Solveig Arle om hur vår syn på vad som är relevant och vem som är kompetent formas av en livslång anpassningsprocess. Hon beskriver hur svårt det är att göra uppror mot något som format vem vi är och hur vi tänker, men poängterar att det är värt besväret. Hennes text handlar om att en panel med bara vita är lika pinsam som en med bara män. Den får mig att dra paralleller till debatten om huruvida Handelsgillet borde ta in kvinnliga medlemmar eller inte.
Många har reagerat på en manschauvinistisk kommentar som yttrades på gillets möte den 7 maj och som Maria Gestrin-Hagner citerar i sin artikel i HBL. ”Dessutom tror jag inte att det skulle vara så underbart att sitta här med en massa gamla tanter”, säger en av gillebröderna och uttrycker därmed en övertygelse om att äldre kvinnor inte skulle ha något att bidra med i verksamheten, som enligt stadgarna går ut på att främja det inhemska näringslivet och befordra gott kamratskap och sällskapligt umgänge.
Till dem som reagerat på kommentaren hör Sixten Korkman och Lenita Airisto, som båda meddelat att de inte längre står till förfogande för Handelsgillet. Och det är utmärkt att de signalerar att en så föraktfull attityd inte är acceptabel. Synd bara att Airisto i sin helt berättigade upprördhet ändå själv låter föraktfull i intervjun i HBL (17.5) och därför delvis drar undan mattan för sitt resonemang.
Airisto säger att Handelsgillet behöver en underavdelning ”för dem som har blivit så gamla att de inte förstår bättre”. I mina öron låter det som ett hemskt förslag. Att sätta en åldersgräns för när människor inte längre ska få säga sin åsikt skulle stå i strid med hur en demokratisk förening fungerar. Var skulle den gränsen gå? Vem skulle vilja sitta och bestämma att de äldre kamraterna nu blivit så gamla att deras synpunkter inte längre är värda att lyssna till? Och vilka kloka perspektiv på verksamheten skulle gå förlorade om man förpassade alla de äldre till en nedtystad underavdelning?
Jag vet inte vilka sammanslutningar Airisto hänvisar till när hon säger att det brukar finnas åldersgränser för medlemskap ”så att de vars bäst före-datum har passerat inte längre kan påverka”. Men metaforen hon använder gör resonemanget ännu otrevligare. Ett bäst före-datum som passerat skapar bilden av en produkt som härsknat, blivit obrukbar och måste slängas.
Åldersdiskrimineringen i förslaget är förvånande eftersom Lenita Airisto själv är ett exempel på att man kan vara en aktiv och kunnig samhällspåverkare långt efter vanlig pensionsålder. Men det visar väl att Solveig Arle har rätt i att det är svårt att göra uppror mot sina invanda tankar om vad som är relevant och vem som är kompetent.
Kanske vi så småningom ser lite fler paneler där också gamla människor får ge uttryck för sina erfarenheter och sin analys av samhället? Och bakåtsträvande chauvinister finns ju förresten i många åldersgrupper, inte alls bara bland de äldre.