ÅST sätter upp en övertygande Jane Eyre
Drama, flärd och beslutsamhet är resultatet när ÅST sätter upp Jane Eyre på stora scenen. Den unga guvernantens levnadsöde tematiserar utanförskap och tilltro till sig själv och sina val. Den klassiska berättelsen om den föräldralösa och fattiga Jane Eyre målas i Susanna Airaksinens regi upp i stora dramatiska penseldrag.
Pjäs: Jane Eyre. Dramturgi: Camilla Blomqvist och Anna Azcárate. Regi: Susanna Airaksinen. Scenografi & dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Scenmusik: Kari Mäkiranta. I rollerna: Kajsa Ek, Tuuli Heinonen, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Aaro Wichmann, Bror Österlund. I rollen som Adéle alternerar Alma Lillkung och Lilian Salmi. Premiär på Åbo svenska teater 13.9. Från barndomen hos den grymma fru Reed, via åren på strikta Lowood till händelseförloppet som guvernant hos herr Rochester – Åbo svenska teaters senaste uppsättning av Jane Eyre lyckas bearbeta Charlotte Brontës klassiska roman till en engagerande föreställning utan att tappa det som fångat romanens läsare i snart två sekel. ÅST har tidigare satt upp Jane Eyre, även om 134 år förlöpt sen den senaste premiären.
Jane Eyre tar fasta på orättvisan i att födas till ett visst öde och inte ha möjligheten att påverka det, och kommenterar såväl klass som den underordnade ställning som kvinnor genom tiderna haft. Ändå blir pjäsen bitvis snudd på uppfostrande i sitt budskap om att vara den större människan, att välja rätt och att handla rätt. Naturligtvis är tematiken överensstämmande med Brontës roman, men icke desto mindre skrivs publiken ställvis på näsan med det övertydliga moraliserandet.
I övrigt är den första akten lysande genomförd, trots en något omständlig inledning, medan den andra akten stundvis tappar farten ordentligt. En möjlig förklarning ligger naturligtvis i källmaterialets uppbyggnad och de konflikter som behöver äga rum, men också i frånvaron av de slående visuella uttryck som pjäsen inledningsvis bjuder på i fråga om scenografi och koreografi. Icke desto mindre är helhetsintrycket att Åbo svenska teater i och med denna uppsättning av Jane Eyre ger ett av sina mest kvalitativa skådespel hittills.
I Jane Eyre iscensätter slipade skådespelare en av de verkligt stora litterära klassikerna och gör det med bravur. Som den bestämda och impulsiva Jane ser vi Tuuli Heinonen med sitt imponerande känsloregister. Trots de tvära kast mellan intensiva utbrott och undergivenhet som rollen Jane Eyre kräver vacklar Heinonens prestation aldrig och valet av Heinonen ger ytterligare en dimension till tematiken om utanförskap och vem som får vara med och på vilka villkor. Den charmanta men ombytliga Rochester spelas av Aaro Wichmann, vars entré till häst utgör en av pjäsens absoluta humoristiska höjdpunkter. Med glimten i ögat skildrar Wichmann Edward Rochester som en sprittande ungkarl med en mörk hemlighet och kemin mellan Wichmanns Rochester och Heinonens Jane Eyre går inte att ta miste på. Den övriga ensemblen håller samma höga klass, där Amanda Nymans Bertha Antoinette som den galna kvinnan på vinden är synnerligen övertygande.
Utöver skådespelarnas insatser förtjänar scenografen och dräktdesignern Pirjo Liiri-Majava ett särskilt omnämnande, då hennes arbete och vision lyfter pjäsen till nya höjder. Scenografin är stram och svulstig om vartannat och valet att bryta upp de tidsenliga kostymerna med ett fåtal moderna adderar en fräschör till helheten, något som tidigare varit en bristvara på ÅST:s scener. Brottet modernitet kontra det tidsenliga speglas också i koreografierna, där den moderna dansen tidvis bryter in i de mera traditionella rörelsemönstren. Kari Mäkirantas ständiga närvaro på scenen i form av pianist skapar en slående ljudkuliss som speglar och förstärker pjäsens dramaturgiska svängningar, och är även ett val som avsevärt förhöjer standarden på pjäsen. Trots de starka inslagen av musik är Jane Eyre ingen musikal, utan befinner sig i ett gränsland där musiken används för att förstärka berättelsen utan att på klassiskt musikalmaner föra den framåt.
I grund och botten är Jane Eyre en uppsättning det satsats på, något som syns genom hela föreställningen. En del ojämnheter finns, men jag är benägen att skylla dem på manuset och källmaterialet, då skickligheten hos alla inblandade inte går att ta miste på.