Inte det mästerverk det kunnat bli
Vackert och vansinnigt ambitiöst – men går i slutändan samma öde till mötes som föregångarna.
Assassin’s Creed: Odyssey. Format: Xbox One, Playstation 4, PC. Åldersgräns: 18. Betyg:
Det senaste äventyret i Ubisofts lönnmördarsvit spinner vidare på rollspelsupplägget från fjolårets Origins, men lämnar Egypten för antikens Grekland. Utöver smygaspekten är det inte mycket som skiljer det åt från ett typiskt rollspel. Det mes- ta finns här: ett klassiskt nivåsystem, en jättelik spelvärld, interaktiva dialoger, utbytbar utrustning samt drösvis av sidouppdrag och bisysslor.
Å ena sidan blir jag gång på gång överrumplad av spelets tekniska bedrifter. Det grekiska öriket passar perfekt i sammanhanget och är så makalöst välgjort och visuellt imponerande att det mesta bleknar i jämförelse.
Det är en ynnest att få kunna fly undan verkligheten till en sådan vacker, historisk plats – och när jag begrundar den sanslösa detaljrikedomen från en bergstopp, manövrerar ett skepp över havsvågorna eller rofyllt iakttar solnedgången från en strandkant inser jag hur långt spelgrafik faktiskt har kommit.
Å andra sidan trillar spelet till slut ändå ner i den fälla som samtliga Assassin’s Creed gjort dessförinnan. Det liksom fastnar i samma slags repetitiva mönster och tappar mitt intresse någonstans längs vägen.
Det är en fråga om balans, mer än något annat. Alla ingredienserna finns redan där – resten hänger på tillagningen.
Odyssey tilltalar mig på så många plan att jag verkligen önskar att det blivit det mästerverk det hade potential att bli. Jag tar med mig en hel del fina ögonblick från mina äventyr, men sammantaget är Odyssey tyvärr ännu en missad möjlighet.