De som gått före oss

Jag älskar begravningsplatser. Inte för att de förknippas med död, utan för att jag förknippar dem med lugn. Vila. Frid.

Och paradoxalt nog med liv. För gravar bär på berättelser, inte om död utan om liv. Gravstenarna ger ibland små glimtar av en människa genom ett citat som de anhöriga valt, kanske en bibelvers eller en speciell skulptur eller något motiv på stenen. Vissa födelse- och dödsdatum kan hos mig väcka ett nyfiket intresse för hur den personens liv tedde sig. Hur var det att födas som kvinna 1880? Varför har den här personens liv släckts efter bara 30 år? Var det sjukdom eller någon olycka? Mord? Barngravarna är hjärtskärande men bär också på en berättelse. De visar hur samhället förändrats så att de här gravarna blir allt sällsyntare.

Vad som händer efter döden

Oär det ingen som vet men här på jorden firas döden på väldigt olika sätt. Amerikanska halloween gör det genom läskiga kostymer, spöken, häxor och spindelväv. Vår traditionella allhelgona gör det genom högtidlig vördnad och tända ljus. Och mexikanska Día de los muertos (de dödas dag) gör det genom att kombinera det skrämmande och det vackra – dödskallar med vackra dekorationer och skelett med färgsprakande dräkter.

Själv tilltalas jag av vårt eget allhelgonafirande där vi respektfullt kan hedra dem som gått före oss och minnas deras liv och gärning. Att tända ljus på graven hör till mina favorittraditioner, och få platser är lika vackra och stämningsfulla som en begravningsplats upplyst av hundratals ljus.

Samtidigt gillar jag det estetiskt vackra i Dìa de los muertosdekorationer. Även om döden är sorglig behöver den inte vara ful och motbjudande. Genom att fira den firar man dem som gått före oss. Man firar livet.

Ha en stämningsfull allhelgonahelg!