Ensemblen gör en oförglömlig Mannerheim
Tryckeriteatern gör en fullträff med sin pjäs om C.G.E. Mannerheim. Dramatik, underhållning, historia, träffande personporträtt och högklassig musik gör pjäsen till ett måste att se för vem som helst.
Pjäs: Mannerheim – mannen och myten. Text: Per-Erik Lönnfors och Johan Storgård, bearbetad för Tryckeriteatern med tillägg från Hans Winds dagbok. Regissör: Sven Sid. Kapellmästare och musikarrangemang: Magnus Ljungqvist. Producent och fotograf: Ida Flemmich. Scenograf. Petri Horttana. Kostymör: Ronja Aaltp. Ljud- och ljusdesig: Robban Sederholm. Musiker: Jan Luuppala och Robin Gustafsson. Sång: Charlotta Ahonen, Annika Gustafsson, Heidi Jousmaa och Alexandra Stjernberg. Ljudeffekter: Jesper Söderström. Videoklipp: Alejandro Ahumada. Inspicient. Heidi Jousmaa. I rollerna: Stefan Elf, Linus Mäkelä, Babben Backman, Felix Lönnqvist, Mats Enberg, Kari Danielsson, Janne Gustafsson, Göran Wadenström, Charlotta Ahonen, Göran Backman, Magnus Sandström, Annika Gustafsson, Kennet Lindholm. Premiär: 2.11 på Tryckeriteatern.
Man behöver inte vara särskilt krigsintresserad för att få stor behållning av pjäsen som spelas till den andra december i Karis. Genom händelser under två dagar, med två år emellan, skildras vändningen i Finlands krigslycka under fortsättningskriget. Platsen är för det mesta högkvarteret i S:t Michels, där staben som består av general Heinrichs (Mats Enberg), generallöjtnant Airo (Kari Danielsson), Underrättelseofficer Paasonen (Janne Gustafsson) och överste Bruncrona (Göran Wadenström) gör upp krigsstrategier – och oftast grälar om desamma.
Staben har dessutom mycket varierande åsikter om sin befälhavare, marskalk Mannerheim (Stefan Elf), som ventileras under häftiga diskussioner. Här förekommer också personliga schismer som på ett träffande sätt illustrerar vardagen i högkvarteret, från förmodat hemliga förhållanden till öppet trotsiga utspel.
Strålande rollprestationer
Och det ska sägas genast: Rollbesättningen är fenomenal. Stefan Elfs tolkning av Mannerheim är så välgjord att åskådaren är benägen att glömma bort att det inte är den verkliga Mannerheim vi ser. Utseende, gester, manér – allt andas fältmarskalkens strikta person, gentlemannafasoner och språkkunskaper på ett otroligt imponerande sätt. Men Elf ger också Mannerheim hjärta och själ, inte så det blir klyschigt och drypande, utan återhållsamt och värdigt, som sig bör.
Det är inte bara Elf som lyser. Kari Danielssons kvinnotjusande generallöjtnant är en underhållande spelevink som dansar ripaska och dricker brännvin med samma energi. Han pratar genomgående finska, vilket är ett lyckat drag för att få in språkförbistringen i huvudkvarteret – Mannerheims finska var som känt erbarmlig och det kommer även fram i pjäsen. Även den övriga staben gestaltas väl av ensemblen, som subtilt får fram skillnaderna i både personlighet, förhållandet till marskalken och åsikterna om den bästa strategin.
Men det här är också pjäsen där även birollerna strålar. Charlotta Ahonen som översättaren Brita Kananen och amatörteaterveteranen Babben Backman som servitrisen fröken Stenvall representerar kvinnorna vid högkvarteret och gör sina roller utomordentligt väl. Felix Lönnqvist som marskalkens kalfaktor ger rollen precis lagom doser av komik, ungdomlig iver och frustration.
För den här pjäsen handlar inte bara om krig. Handlingen väver också in människoförhållanden, drömmar och personliga tragedier på ett sätt som gör pjäsen djupt berörande på sina ställen. Det är fängslande och blir aldrig långrandigt, trots att hela nöjet tar bortåt tre timmar.
Musiken målar bilder
Det går inte att skriva om den här uppsättningen utan att nämna den fina musiken. Magnus Ljungqvists
arrangemang till klassiska och tidstypiska melodier är välgjorda och tillför stänk av epokskildring. Speciellt arrangemanget av krigssången Eldankajärven jää är häftigt, nästan punkinspirerat, med hårda rytmer som målar en krigisk ljudbild. Den samsjungande kvartetten Charlotta Ahonen, Annika Gustafsson, Heidi Jousmaa och Alexandra Stjernberg
sjunger rent, säkert och välklingande och klarar dessutom av den underhållande koreografin i bland annat Berliner Luft med bravur.
Tidsbilden stärks ytterligare av de filmsnuttar som visas med klipp från kriget. En särskilt elegant övergång är då en bild på verkliga Adolf Hitler och president Risto Ryti visas sekunderna innan de båda träder in på scenen för att spinna vidare på textens tolkning av mötet. Bilderna hade gärna fått visas på en större skärm, nu sjunker de lite för långt in i kulisserna för att nå sin fulla effekt.
På scenen talas många språk, som sig bör i en pjäs om Mannerheim. I de flesta fall fungerar det utmärkt utan översättning. De franska, tyska och ryska fraser som Mannerheim odlar går det bra att förstå eller ana innebörden av tack vare sammanhanget.
Då Adolf Hitler (Kennet Lindholm) besöker Mannerheim talar han endast tyska, också i en lång dialog med Ryti, som svarar på tyska. Det här avsnittet kräver rätt så goda språkkunskaper för att man ska kunna hänga med i diskussionen om stjärntecken och hur väl man lämpar sig för samarbete utifrån dem. Här hade jag önskat någon form av textning, eller annan slags förklaring för dem som inte behärskar tyska.
Lokal förankring
För föreställningarna i Karis har pjäsen fått ett skräddarsytt tillägg där stridspiloten Hans Wind (Linus Mäkelä) berättar om sina uppdrag, då de tangerar händelserna. Winds roll skrevs in för att öka intresset på lokalplan, eftersom Wind var född i Ekenäs.
Även om tillägget är hur intressant och dramaturgiskt fungerande som helst, och Mäkelä gör Wind med ungdomlig entusiasm, hade den här ensemblen inte behövt någon lokal täckmantel för att vara intresseväckande. Det här är en helgjuten pjäs, underhållning på hög nivå. Strålande!