På älskat modersmål
På min andra resa till Bosnien försöker jag aktivt förstå hur de språk som förr hette serbokroatiska nu hänger ihop, efter att landet som hette Jugoslavien splittrades. Språken bänds isär. Alfabeten blir en markering. Orden tänjs och vrids politiskt så att etnicitet och religion fjättras till varandra. Kroat, serb och bosniak betyder katolik, ortodox och muslim.
Jag funderar på att både Bosnien och Finland är mötesplatser mellan väst och öst: Hos oss möts det lutherska och det ortodoxa, hos dem arvet från Österrike-Ungern och det ottomanska. I basargränderna dricker turisterna bosniskt kaffe ur glas och köper uppsvängda tofflor. I Helsingfors beundrar de Uspenskijkatedralen och äter på rysk restaurang.
Sarajevo kallas ”Det lilla Jerusalem” för att staden är full av kyrkor, moskéer och synagogor. Så var det också i mina spanska hemtrakter, för länge sedan, under de 800 år då södra Spanien var arabiskt och de tre religionerna levde sida vid sida.
Det var en tid då Al-Andalus, som det då hette, blomstrade. Filosofer och lärda ur alla kulturer berikade varandra. Sedan kom inkvisitionen, landet (åter)erövrades 1492 och judar och muslimer fördrevs om de inte konverterade. Jag har sett stora järnnycklar bevarade i marockanska hem, medeltida nycklar till ett hem man tvingats lämna i Andalusien.
Den arkitektur, poesi och musik jag växte upp med, det språk vi talade … var så präglade av vår historia att jag från barnsben kände mig hemma i det arabiska. I Sarajevo hinner en annan sida av mitt förflutna upp mig. Min pappas släkt kommer från Lucena i Cordoba, Al-Andalus’ främsta judiska stad. Alla visste om stadens förflutna, men det var inget man talade om. De som stannade trots inkvisitionen anammade kristna traditioner på liv och död. En del av mina förfäder hörde till den gruppen, andra måste ha vandrat i väg för att bosätta sig i det ottomanska imperiet, många i Nordafrika som muslimerna – men de flesta på Balkan, lär jag mig!
Jag får se en dokumentär om Moris Albaharis liv och hoppar till då den gamle mannen säger: – Vi är sefardiska judar. Min släkt kom till Sarajevo från Cordoba. Hemma talade vi ladino, ett slags spanska som vi hade med oss då vi lämnade landet för 500 år sedan. Spanjorerna förstår oss, men med ett leende, tillägger han på bruten engelska.
QJag funderar på att både Bosnien och Finland är mötesplatser mellan väst och öst.
Jag minns att vi på en resa genom Jugoslavien då jag var liten mötte folk som gärna talade denna egendomliga, uråldriga spanska med oss. I dag är språket hotat. I Sarajevo finns bara fyra äldre personer kvar som talar ladino. Många av deras vänner och släktingar dog under andra världskriget och de få överlevande var i regel för rädda för att hålla sin kultur och sitt språk vid liv.
Albahari och hans vänner minns andra tider. Lekar, sånger, böner och tidskrifter på det egna språket. Gemenskapen. Föräldrarna.
– Min mamma talade bara ladino de sista åren, säger han, nästan ingen förstod henne på vårdhemmet, men hon talade bara sitt modersmål. Tänk!