Trump det nya normala
På tisdagen förrättades det så kallade mellanårsvalet i USA, som även markerar att hälften av Trumps mandatperiod är förbi. Det talades om ett ödesval, något som politiker i och för sig gärna gör i de flesta val, som lägger kursen för USA och visar vilka värderingar som är viktiga för amerikanerna. Hela representanthuset på 435 medlemmar och 35 av de 100 senatorernas platser stod på spel. Drygt 4,5 miljarder euro spenderades på valkampanjer vilket gör valet till det dyraste i USA:s historia. Normalt brukar partiet som innehar presidentposten göra ett dåligt mellanårsval. Utgången var därmed ganska väntad: Demokraterna tog kontrollen över representanthuset, men lyckades inte ta över senaten.
QValsystemet är i enkelhet uppbyggt så att det förrättas nationella val vartannat år, i vilka en tredjedel av senatorerna och hela representanthuset byts ut. En medlem av representanthuset måste alltså ställa upp till val vartannat år, medan en senator har en sexårig mandatperiod. Att ha val så ofta har förstås sina sidor. Dels kan man tycka att det är bra att folket har en aktivare roll och att impopulära politiker byts ut på relativt kort varsel, dels uppstår en situation där risken för kortsiktighet och stark fluktuation i beslutsfattandet ökar.
Valkampanjer kräver tid och engagemang, vilket innebär att det politiska, det vill säga lagstiftandet och resursfördelandet, blir lidande. I Finland har vi som bekant fyra års mandatperioder i riksdagen och kommunfullmäktigen, något som enligt mig är en lämplig tidsperiod. Enligt egen uppfattning kan man räkna med att ett val tar runt ett halvt år i anspråk. Detta eftersom kampanjen tar en hel del tid, men även eftersom det politiska spelet blir tydligare inför valen, och impopulära beslut skjuts framåt. Efter valet går det ofta månader till politiska förhandlingar.
QQDrygt 4,5 miljarder euro spenderades på valkampanjer vilket gör valet till det dyraste i USA:s historia.
Lördagen innan valet deltog jag på en valtillställning i Virginia, som gästades av bland annat Tim Kaine. Kaine var Hillary Clintons vicepresidentkandidat och är sittande senator som ställde upp för nyval. Även om opinionssiffrorna såg bra ut för Kaines del, och han slutligen blev omvald med stor majoritet, kampanjade han på för fullt. Möjligtvis en dyrköpt läxa från presidentvalet att inte ta ut segern i förväg.
Nästa nationella val här är alltså även presidentval. Demokraterna har en verkligt knivig uppgift i att vaska fram en kandidat som kan utmana Trump, och det arbetet kommer nu att intensifieras. Att Demokraterna har en starkare ställning kan vara en fördel för Trump, som gärna hittar konflikter och motståndare och sedan drar nytta av dessa. Vi kommer småningom att få se både aktiva politiker och även kändisar utanför det politiska livet meddela sitt intresse för att bli Demokraternas kandidat. Det relativt starka resultatet för Republikanerna visar på att Trumps hårda retorik och flertaliga påståenden som kan ifrågasättas inte påverkat honom särskilt negativt. Mycket hinner hända på två år, men i nuläget sitter han säkert i Vita huset.