Vården av äldre utmanas
Det är för svårt att få vårdplats i Sjundeå, anser anhöriga. Kommunen håller inte med.
När Margareta Krogells far fick back på en ansökan om plats på serviceboende, trots att han är i väldigt dåligt skick, blev hon bestört. Hon frågar sig varför äldre i hela landet måste vårdas hemma tills det nästan är omöjligt.
– Till en del har strävan att vårda folk hemma så länge som möjligt gått för långt. Vi måste hitta nya modeller och lösningar, säger Sjundeås grundtrygghetsdirektör Cathrinne Wetterstrand.
– Någon form av kriterier för att få en vårdplats i effektiverat serviceboende måste finnas. Men man borde beakta också sådant som ångest eller ensamhet då man avgör vårdbehovet, säger Virpi Lohrum, beslutsfattare i Sjundeå.
Det var för ett och ett halvt år sedan som Margareta Krogell på allvar började oroa sig för sin far. Visserligen hade han redan länge haft många grundsjukdomar men han hade varit social och rörlig och haft ett aktivt liv.
Det orkar han inte längre. Vi träffas över en kopp kaffe för att prata om hennes far. Hon har gått igenom papper och sorterat händelser i huvudet. Hon och familjen har övervägt för- och nackdelar. Nu vill hon dela med sig av sina erfarenheter för att dra en lans för alla de seniorer som är tvungna klara sig hemma.
– Min far kan inte vara den enda som har det så här. Och det är hemskt, säger hon.
Fick bensår
Det är en samlad Margareta Krogell som strukturerat börjar berätta om hur faderns situation utvecklats till den mardröm den är i dag.
– I januari 2016 upptäcktes tre frakturer i pappas rygg. De gjorde att han inte kunde ta sig upp ur sängen. Så han började sova sittande. – Han blev sämre och sämre. Benen svällde upp av att sova i stolen, och han fick bensår. Ingen verkade fästa sig särskilt vid det, säger Krogell.
Till slut kom han ändå in på vårdavdelningen, där personalen ansåg att han galant klarade av att ta sig upp ur sängen.
– Men det var en sjukhussäng som hade stöd att ta tag i och som var högre. Så vi började jobba för att få hem en sjukhussäng åt honom för att han skulle kunna sova i en säng hemma.
Men ingenting hände.
Omänskligt liv
Sent omsider fick de en gammal sjukhussäng av kommunen, men den var trasig och fungerade inte. Pappan fortsatte att sova i stolen. Till sist fick de anhöriga nog och skaffade en sjukhussäng privat.
Men pappan blev sämre och sämre. Under våren fick han hemsjukvård tre gånger om dagen.
– De fick till och med öppna locket på maten åt honom, för han fick inte upp det själv. Han fick inte upp byxorna när han hade varit på toaletten och han hann inte alltid fram. Både jag och min syster har flera gånger fått göra honom ren när han har gjort ner sig, säger Krogell.
Händerna som kramar kaffekoppen darrar och Margareta Krogell kämpar med tårarna. Känslorna tar över då oron för pappan stiger till ytan. Att se sin far som ett skadskjutet djur som inte klarar av att ta hand om sig själv är omänskligt. Men hon fortsätter.
– För en månad sedan föll han och fick uppenbarligen frakturer i revbenen och svår smärta. Min syster och hemvårdaren skickade honom med ambulans till läkarmottagningen. Fast hemvårdarna sade att han under inga omständigheter ska skickas hem igen ville läkaren att han skulle hem.
Men han fick en plats på vårdavdelningen. Han blev bara sämre och sämre och fick inte upp benen i sängen själv. De anhöriga och hemsjukvården såg att det bar neråt och såg att tiden var mogen:
– Vi ansökte om en plats på Charlottahemmet, dit han själv vill.
Nekande svar
Svaret kom på posten: ”Klientens behov av vård fyller inte bedömningskriterierna för intagande av vård dygnet runt i Sjundeå kommun.”
– Jag blev skärrad. Om man tittade på poängen i olika test så var de sådana att de just inte räckte till. Men det finns andra grunder.
Siffran som mäter rörelseförmåga (Rava) låg vid den här tidpunkten strax under gränsen (2,44 när minimum för en vårdplats är 2,5). Men den är bara ett av tolv kriterier, av vilka Margareta Krogells far redan uppfyllde fem till fullo.
Ett av kriterierna är att intervallvård och dagverksamhet har använts men inte räcker till. Det här påpekade den ansvariga tjänstemannen för Krogell då hon ringde för att fråga varför hennes far inte får en plats. Han har inte gått i dagklubben, var en motivering.
– Han gick i klubben i fyra år men han orkar inte mera! Krafterna är slut. Kan du förstå att det ska vara ett kriterium för att få den hjälp han behöver? Och intervallvård vill han inte ha för att han anser sig behöva ständig hjälp.
”Vi måste vakna upp nu”
Ännu ett varv skickades Krogells pappa hem. Utöver hemsjukvård dagtid ordnades nattvård med Ingå, eftersom Sjundeå inte har hemvårdare på natten.
– Då sköterskan från Ingå hade varit där sade hon ”i Ingå ringer vi till 112 när vi ser sådant här”. Pappa hade inte sovit en blund på natten och hade släpat sig på toaletten men sedan inte fått upp byxorna. Han pratade helt förvirrat när vi kom dit. Jag sa till min syster: ”Vi kan inte ha honom som ett djur en natt till”.
Han kom tillbaka till vårdavdelningen och de anhöriga överklagade beslutet om boendeplatsen. Nu har nya Rava-test gett resultatet 2,73, vilket mer än väl ska räcka för en plats. Så Margareta Krogell är hoppfull.
– Jag förstår att populationen blir allt äldre och att alzheimer blivit vanligare men de här besluten kan inte bara tas genom att stirra på en mängd kriterier. Det finns andra grunder för att ge folk en vårdplats. Medmänsklighet till exempel.
Tårarna har torkat och sorgen vänder till ilska. Margareta Krogell vill se en lösning för sin far. Men hon vill också väcka debatt.
– Jag är 66 år. Om vi inte nu vaknar upp till det här – hur ser det då ut när vi är gamla och behöver hjälp? Befolkningsutvecklingen är krävande, jag vet, men det borde kommunerna svara på genom medvetna satsningar. Inte genom att följa anvisningar till punkt och pricka.