Klumpigt klädombyte
Inget går riktigt som det ska när Darksiders byter skepnad, tycker Alexander Ekelund om Darksider III.
Darksiders III. Format: Xbox One, Playstation 4, PC, Åldersgräns: 16. Betyg:
Att Darksiders III skulle bli annorlunda mot föregångarna var jag tidigt inställd på. Den limbo serien försattes i när THQ gick i konkurs medförde förändringar både i personalstyrka och ekonomiska resurser; konsekvenserna var oundvikliga.
Men så här annorlunda? Nej, det var jag faktiskt inte riktigt beredd på.
På ytan förefaller allt sig likt. Varje spel har infört en ny huvudperson baserad på apokalypsens fyra ryttare, en tradition som fortsätter med Fury vars råbarkade gestalt för tankarna till en kvinnlig Ghost Rider. Där under har emellertid förändringens vindar blåst för fullt. Formeln som tidigare var inspirerad av Zelda (tempel, pussel, äventyr) och God of War (plattformsmoment, strider) har stöpts om till en variant på Dark Souls med Castlevania-inslag. Utforskningsmomentet finns kvar, men tonvikten är mer centrerad kring tuffare, enskilda fiendemöten och skoningslösa bossar.
Ett större problem än själva personlighetsförändringen, vilken i sig kan tyckas ologisk och kanske lite nonchig mot fansen, är utförandet. Spelet är trots alternativa svårighetsgrader brutalt, ibland på gränsen till tortyrartat svårt och ovanpå detta dessutom tekniskt opolerat – ryckigt, buggigt, segladdat– på ett oacceptabelt och ytterligare försvårande sätt.
Kanske kan Darksiders III med rätt nedladdningsbara åtgärdspaket få chans att blomma ut längre fram, men i nuvarande skick – och det är allt jag har att förhålla mig till – lägger det klumpiga genomförandet tyvärr krokben för det roliga.