Klaus Härös nästa filmprojekt handlar om hans egna upplevelser efter att hans mamma gått bort. Den lilla och intima filmen spelas in i Sjundeå.
– Jag har väntat i tjugo år på att göra den här filmen. Manuset har legat i lådan till mitt nattygsbord sedan jag skrev det, säger regissören Klaus Härö när han presenterar sitt nya projekt för pressen i Sjundeå.
Det vilar en fridfull stämning över gårdstunet, en loj stillhet med värme som förebådar sommar. På en lina hänger lakan på tork och dörren till huset står inbjudande öppen. På utsidan vittnar ändå stora svarta tyg över fönstren, ett svart tält och ledningar här och där om att huset inte är i helt normalt bruk just nu.
Plötsligt fylls gården av ett tjugotal personer och Klaus Härö går igenom dagens scener med filmteamet. Sedan skingras gruppen och arbetet vidtar. Två män kommer släpande med teknisk utrustning på en kärra och folk springer ut och in i huset. I dag ska teamet först filma en scen med bara en av skådespelarna men det är mycket som ska sitta ändå: sängen ska inte se ut som om någon suttit på den, dynan ska ligga rätt, och inga speglingar synas i tavlor eller fönster. Dessutom är det kväll och beckmörkt i den scen som spelas in, medan det ute är fullt solsken. Ljussättningen kräver en hel del förberedelse innan allt är precis rätt.
För de flesta involverade innebär filminspelningar mest att sitta och vänta på sin tur. Speciellt då Klaus Härö står vid rodret.
– Han är jättenoggrann och har en sådan energi och kraft att jag lite avundas honom för det. Inget slarv tolereras och det blir långa dagar, säger Peik Stenberg, som spelar en av huvudrollerna i filmen.
– På en 10,5 timmars arbetsdag kan vi få 3,5 minuter film. Så noga är han.
Men det är ingalunda kritik av regissören, tvärtom.
– Tidigare sade jag att det finns en enda person man inte tackar nej till och det är Asko Sarkola. Nu, efter erfarenheten med Klaus, är de två. När de ringer så går man.
– Har någon tuggummi?
Det sprakar till i radiotelefonerna som teamet använder för att kommunicera. Ljusteamet har stött på bekymmer och behöver något att fästa en lampa med. Tuggummi – levererat av Västra Nyland – får fungera som första hjälpen.
– Ljuset behöver tio minuter, sen kör vi en övning.
Utanför huset, i ett svart tält, finns en skärm där man kan följa med hur inspelningen blir. Rekvisitörerna sitter framför skärmen och studerar allt i minsta detalj.
– Hänger den där studentmössan naturligt eller borde vi fixa till den?
Medan de väntar går de också igenom andra scener och kontrollerar alla detaljer – i vilken ordning ska böckerna i en bokhög vara för att stämma överens med scenen innan, och var ska lakanshögen ligga?
Blev kär i manuset
– Lena, nu kan du gå öva dig på att bädda, säger en av rekvisitörerna till Lena Labart, som spelar den kvinnliga huvudrollen i filmen.
Hon spelar Elsa, en amper faster som dyker upp hos sin bror och brorson efter att mamman i huset gått bort. Elsa har varit mentalsjuksköterska, så sjukhushörnen på sängen måste vara autentiska.
– Jag blev förtjust i Elsa genast. Hon är en otroligt ensam människa som först levt genom sina patienter och nu försöker leva genom sin bror. Hon är trumpen och kantig och vill bara komma tillbaka till barndomshemmet, säger Labart.
Både Labart och Martin Paul, som spelar sonen Stefan, berömmer filmmanuset, skrivet av Härö.
– Jag blev kär genast när jag läste manuset. Det är så poetiskt skrivet, säger Paul.
– Och så fin dialog, säger Labart. Fast just i den här scenen finns ingen dialog, eftersom det bara är Martin Paul som figurerar i den. Det sprakar till igen.
– Martin till startposition. Ljud? – Ljudet går.
– Kamera – går.
Efter varje tagning ser man på skärmen i tältet hur Härö sätter sig