Konst i pärmar fördjupar förståelse
Fram till slutet av december bor och verkar Heidi Lampenius och Ida Koitila som stipendiater i Villa Snäcksund. Nu har Pro Artibus gett ut böcker om deras konst.
Wavelenghts: Heidi Lampenius är titeln på den ena och Memo: Ida Koitila på den andra.
– Det är en gammal dröm att få göra en egen bok så jag är enormt tacksam att Svenska kulturfonden och Pro Artibus gjort det möjligt! säger Ida Koitila.
Hon tackar också sin grafiker Niina Rinne som gjort ett hästjobb. Heidi Lampenius är lika nöjd. – Jag är glad över boken, den fungerar som en bra introduktion till min konst. Det känns väldigt viktigt att kunna räcka över något handgripligt till intresserade. Speciellt nöjd är jag över artiklarna som fint kompletterar varandra, öppnar upp och ger det visuella en bakgrund, säger hon.
Lampenius med familj kommer att återflytta till Helsingfors när perioden på Villa Snäcksund i slutet av året löper ut och nya konstnärer flyttar in.
– För mig personligen är boken ett minne och dokument av en tid som varit väldigt betydelsefull för min konst.
Ida Koitila säger att hon fortsätter jobba i ateljén till slutet av året, men kommer också därefter att bo i närheten, nämligen i Hangö där hon tillsammans med sin sambo renoverar ett hus.
– Långsamt kommer vi att övergå till att bli Hangöbor.
Estetiskt tilltalande
Heidi Lampenius och Ida Koitila flyttade in i Snäcksund i januari 2017 efter att villan renoverats. Båda utexaminerades från Bilkonstakademin år 2011, men ifråga om det konstnärliga uttrycket är de väldigt olika varandra.
Lampenius målar storskaliga abstrakta målningar i akryl och bläck med utgångspunkt i naturen, minnet och seendet medan Koitila arbetar med installation och skulptur.
Bådas böcker är visuellt tilltalande. När man gör sig besväret att läsa artiklarna öppnas och fördjupas insikterna om de två konstnärernas uttryck och tankar.
Läsa bilder
I Wavelengths ingår ett stort antal bilder i stort format, över sjuttio, vilket är tacksamt då det handlar om en presentation av en konstnär. Man kan helt enkelt läsa av bilderna, men därtill ger intressanta artiklar av konstvetare naturligtvis andra ingångsvinklar.
Hanna Johansson bjuder på en analys om det platsspecifika i Lampenius måleri, vilket kan tyckas överraskande med tanke på att målningarna inte presenterar platser eller bestämda landskap. Inom konstoch kulturforskning blev plats ett intressant ämne under 1980-talet och, och fortsättningsvis är plats en ingång som intresserar forskare. Johansson tänker sig att konsten alltid har en relation till det ställe där den kommit till även då förbindelsen framträder svagt eller nästan inte alls, och hon bjuder också på ett resonemang om Villa Snäcksund som en speciell plats.
Immateriella tankemodeller
Men hon betonar också att plats kan vara en ytterst subjektiv upplevelse. Ifråga om Lampenius måleri ser Johansson att det påverkats av skärgårdsnaturen.
De rytmiska upprepningarna av figurer, spår av rörelse, och de jordnära färgerna i Lampenius målningar lockar enigt Johansson till en tankelek där konstverken söker förbindelser mellan människa, jord och alla andra som bor på jorden.
Camilla Granbacka tar avstamp i ett resonemang om att Lampenius målningar återger naturens finstruktur och uttrycket i hennes bilder för tankarna till makrokosmos arkitektur. Det stämmer överens med mina egna intryck av målningarna. ”Lampenius verk formar ett slags immateriella tankemodeller där tid och rörelse är centrala frågor” skriver hon.
Två artiklar, ett samtal
Markus Åström har skrivit förordet till Ida Koitila: Memo, och den innehåller artiklar av Michael Petry, Juha-Heikki Tihinen. Ett återgivet samtal mellan Maria Duncker bidrar till att föra konstnären närmare läsaren. Bilder är drygt 50 och vissa sträcker sig över hela uppslag.
Artiklarna befäster mitt intryck av att det i Koitilas verk ingår ett spännande möte mellan det bekanta och det främmande. Hon använder sig av föremål (”readymades”) som omarbetas, och hon förenar organiska och oorganiska material. Som exempel på oväntade kombinationer kan nämnas taggtråd som dragits över med vax, ofta klotformade.
Petry använder begreppet ”smält motstånd” i ett resonemang som också tar avstamp i att vax vanligtvis inte ses som material för skulpturer. Han nämner att Koitila tar det universella och gör det personligt, och skriver hon har ett udda visuellt språk: ”Det finns en påtaglig spänning i verken, som om den fjättrade taggtråden när som helst kunde spränga sig ur det smekande vaxet”.
En inbyggd ambivalens
Tihinen ser det som att Koitila skapar nya verkligheter. Kombinationen av readymades och egentillverkning innebär att ambivalensen blir ett bestående inslag – en intressant iakttagelse.
Betraktaren placeras mellan olika världar, en plats som till sitt väsen kan vara mitt emellan form och formlöshet. Det bekanta och det främmande kommer nära och lyckas gräva fram nya tankar och upplevelser ur sinnets djupaste håligheter.
Tihinen skriver: ”Konsten har visat sin förmåga att forma verkligheten och orsaka mutationer i vårt tänkande”. Se där en viktig uppgift.