Ledare: Skyll inte alltid på sociala medier

Jag har fått observera brexit-diskussionen i London under den senaste månaden. Även om brexit inte syns i vardagen på något sätt är debatten överallt i nyheterna och britterna känner tydligen ett behov av att få be en utlänning om ursäkt för att det har blivit en sådan härva. London är förstås mycket EU-vänligare än många delar av landet vilket gör att man kanske inte får höra argument från båda sidorna av skyttegravarna. Jag har ändå försökt ta reda på så mycket som möjligt om brexit under vistelsen.

Ju mera jag pratar med folk, läser och ser på nyheter, desto starkare får jag mina fördomar bekräftade. Jag är speciellt tacksam för en lokal professor i statsvetenskap, som gjorde brexit till en rätt lättförståelig grej för mig. Det finns två orsaker som ganska långt förklarar hela brexit. För det första handlar det om den brittiska identiteten. I synnerhet hos de äldre generationerna frodas den urgamla självbilden av Storbritannien som någonting alldeles speciellt och lite bättre än den europeiska kontinenten. Förklaringen förvånar ingen, men den är tyvärr mycket verklig.

I ett ekonomiskt perspektiv är det omöjligt att se hur Storbritannien kunde dra någon nytta av brexit. Men brexit-anhängarna betraktar inte landet ur det perspektivet. För dem handlar frågan om landets historia och identitet, de ekonomiska bekymren viftar de bort som problem som går att lösa genom nya förhandlingar med EU och nya handelsavtal med andra länder.

För det andra handlar brexit om de lägre samhällsklassernas protest mot etablissemanget. De ger EU skulden för den relativa misär de lever i, trots att EU inte har mycket att göra med den. Men det är lättare att skylla på utlänningar än att ta itu med klasskampen hemma på riktigt. För oss skandinaver kan den djupa antipatin mellan de olika samhällsklasserna kännas gammaldags och lite främmande, men i Storbritannien är klasskillnaderna fortfarande tydliga.

T

Allt handlar om nostalgi och missnöje med eliten. Och läget är skarpt.

Så allt handlar om nostalgi och missnöje med eliten. Och läget är skarpt. Britterna har delats i två läger enligt både samhällsklass och uppfattningar kring nationell identitet. Båda skiljelinjerna är mycket fundamentala för en stor del av befolkningen och därför är det svårt att skapa ordentlig dialog. Innan jag kom till London tänkte jag att britterna nog till slut tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att bli kvar i EU. Jag är inte alls lika säker längre.

Även om jag förstås kan vara påverkad av stämningarna i London tror jag däremot att genast om, och troligtvis när, brexit äntligen äger rum, kommer brexitpartiet att få en konkurrent – ett parti med målet att ta Storbritannien tillbaka till EU. Partiet kommer att drivas av unga, välutbildade människor som är lika beslutsamma som de som nu kräver Storbritanniens utträde ur EU. Jag undrar om den här kampen ens har börjat ännu.