Fram och tillbaka. Upp och ner. Några småsvajande pizzicaton här och där och så fortsätter resan i fartfylld och synkoperad takt.
Kärleken till musiken, i musiken och kärleken som musiken medför till dem som lyssnar och spelar, genomsyrar festivalen Musik vid havet som i år firar 30- års jubileum. Jag vill lyfta fram den snygga och koncisa programboken där alla veckoslutets konserter finns samlade. Speciellt delarna om olika musikstycken, kompositörer och musiker är välgjorda och mycket givande!
Bekant, ljust och tryggt
Dynamikens toppar och dalar hos Wegelius Kammarstråkar (WKS) är påtagligt varierande från första stund, trots att starten känns aningen försiktig. Första delen av Jean Sibelius Den älskande, svit för stråkorkester op.14, är öm och mjuk. Stråkarna har en skön balans sinsemellan oberoende om de forcerar framåt eller framtonar silkestunna pianissimon. Klangfärgen som skapas av gruppen är vackert smakfull och briljant. Den genomsyrar nämligen lyssnaren på ett mycket behagligt sätt och man känner tonernas flöde igenom kroppen.
Så framför också WKS i första hand finländsk och nordisk kammarorkestermusik. Musik som känns bekant, ljus och trygg med en gnutta vacker melankoli i själen. Konsertmästare Annemarie Åström leder musikerna från sin egen plats i ledet och samspelet funkar alldeles utmärkt. Jag tycker det är svårt att föreställa sig att stycket ursprungligen är ett körverk när man hör kvällens tolkning. Detta beror förstås delvis på att man fraserar olika med olika instrument, men det kan också helt enkelt bero på att stycket i stråkversionen verkligen kommer till sin rätta.
Högt och lågt bland tonerna
Aaron Coplands rätt sällan hörda Konsert för klarinett, stråkar och piano för med sitt lättvalsande tema inledningsvis tankarna till Satie, men blir betydligt mer omspännande och djupgående allt efter att stråkstämmorna tilltar och överlappar varandra. Saara Olartes varmklingande drag på harpa ger den sagofyllda stämningen i stycket, och jag skulle gärna ha hört henne mera under konserten. Isaac Rodriguez oerhört sköna klarinettoner svävar som en slända ovanpå stråkarnas djupa sjö av toner. Plötsligt får sländan spatt och klarinetten skuttar hejdlöst omkring i skalorna.
Så är hela orkestern med i denna tafattlek och där stråkarna spelar eggande staccaton och glider över till glada dur-arpeggion med Kirill Kozlovski vid flygeln. Fram och tillbaka. Upp och ner. Några småsvajande pizzicaton här och där och så fortsätter resan i fartfylld och synkoperad takt. Rodriguez märgfulla kroppsspråk och nästan smågalna uttryck är fascinerande, otroligt häftigt att både se och höra!
Nordiskt och kontinentalt
På stående fot inleder Wegelius Kammarkör andra akten med Edvard Griegs mer kända Fra Holbergs tid, svit för stråkorkester op.40. Jag gillar det mycket levande och fräscha tempot som gör att de folkmusikaliska detaljerna får sin rätta skepnad och det klingar till i kristallkronan i taket när stråkarna tar sitt avslutande drag i första satsen.
Denna femsatsiga svit bygger på senbarockens danssvit av fransk typ. Detta hörs i de för stilen typiska kadenserna och i Gavotte kan man föreställa sig höga vita peruker i en majestätisk dans. Författaren Ludvig Holberg (1684-1754) som denna svit är tillägnad tillbringade mycket tid på kontinenten, vilket Grieg har lyckats införliva i musiken. På så sätt är verket en blandning av Griegs älskade ljusa nationalromantiska toner och senbarockens tyngre stråkdrag.
Franskan sålde bättre
Salongstycket Salut d’Amour skrevs år 1888 för violin och piano och gick inledningsvis under namnet Liebesgruss då Edward Elgars trolovade, som han tillägnade stycket, talade flytande tyska, berättar Nystén. Eftersom man även i hemmasalongerna blev stormförtjusta i stycket blev det en hygglig inkomstkälla för kompositören då noterna spreds i snabb takt, både i England och i resten av Europa. Således passade också ett franskt namn på stycket bättre i marknadsföringssyfte.
Kompositionen finns i oändligt många konstellationer. WKS framför musiken elegant och vant, men med tillräcklig innerlighet. Lika fort som kärleksstycket börjar så är det slut. Andra akten känns väldigt kort, å andra sidan är den just tillräckligt lång för att man gärna vill lyssna mer. Som tur är så är veckoslutets festival fylld av varierade och högklassiga konserter och konsertplatser!