Vem erbjuder public service?

Den senaste tiden har Yle och public service debatterats flitigt på finlandssvenskt håll. Det var i början av juni som Hufvudstadsbladets chefredaktör, Susanna Landor, skrev en analys om situationen. Där frågade hon sig bland hur man borde definiera dagens public service-uppdrag. Landor funderade om det är möjligt att säga att även andra medier (än Yle) bär upp ett slags public service?

Och framför allt var en av hennes frågor intressant att tänka på – är allt som public service-bolag publicerar verkligen public service?

Svenska akademiens ordbok definierar public service som radio och tv i allmänhetens tjänst. Och visst, man kan ju inte anklaga Yle för att inte erbjuda radio och tv till allmänheten. Men det som är helt avgörande för att Yle kan göra det är så klart Yleskatten. Landor påpekar att de statliga anslagen i fjol gav totalt 461,8 miljoner euro i Yleskatt.

Samtidigt kämpar de privatägda mediehusen på med helt andra förutsättningar och framför allt en helt annan kravbild. Tycker en läsare inte om vad som står i Västra Nyland är det fritt fram att avsluta prenumerationen. Gillar du inte Yles sändningar kan du så klart stänga av din radio eller tv, men att sluta betala skatt är svårare.

Visst skulle det vara intressant med en situation där också de privata medieaktörerna skulle få en del av summan som Yle nu lägger beslag på. Särskilt med tanke på att det verkligen går att argumentera för att även de privatägda mediehusen erbjuder ett material som kan klassas som public service.

I vissa fall kanske också en lokaltidning på ett bättre sätt kan uppfylla kraven på public service. Framför allt om det handlar om en ort som annars kanske inte skulle få någon massmedial uppmärksamhet.

Någonting som Landor – och Fredrik Sonck i HBL den 16 juni – också tog fasta på är att Yle med alla sina resurser har valt att fokusera stort på just det område där de privata mediernas journalistik har möjlighet att överleva – skriven text på nätet.

Efter att VN har övergått till en betallösning på nätet har man kunnat stöta på kommentarer i stil med ”varför skulle jag betala för någonting som jag kan läsa gratis på Yles webbsida.” Sanningshalten i påståendet kan ofta debatteras, men däremot är det klart att de privata mediernas situation inte underlättas av att Yle i teorin kan erbjuda allt som står i en dagstidning gratis på webben med hjälp av Yleskatten.