När hjälpen behövdes som mest ...
”Vad ska det bli av oss?” rubricerade tidningarna i augusti 1959; ”oss” syftande på familjen Samuelsson – den nyblivna änkan Märta och hennes sex minderåriga barn.
Ett av de sex barnen, Kaj Samuelsson, blev bagare och företagare och debuterade nyligen också som skribent med en bok om sin mor, Märta Maria Samuelsson, eller Mia som hon kallades. Boken har funnits i tankarna ända sedan mamman gick bort för ett-och-ett-halvt år sedan.
– Dels har det handlat om att försöka skriva bort den egna sorgen, dels om att ge henne upprättelse för den stora arbetsbörda vi utsatte henne för. Jag har också skrivit med tanke på kommande generationer och för att man ska komma ihåg hur livet var då, säger Kaj.
Insamling räddade torpet
För Märta Marias del blev ett strävsamt liv ännu strävsammare då maken Runar omkom 1959. På väg till sitt jobb vid Karis cementgjuteri blev han under tåget med sin moped och dog omedelbart. Mia var då 28 år och de sex barnen mellan tiooch halvår gamla.
Olyckan uppmärksammades stort i tidningen Västra Nyland och det ordnads en insamling för familjen med vars hjälp hälften av skulden på det nyligen inköpta småbruket i Vallarsvedja kunde betalas bort och familjen bo kvar. Livet var fattigt med dagens mått mätt, men Kaj minns ändå barndomen med värme. ”Mor tog hand om oss dag och natt. Det var aldrig dåligt med mat”, skriver han i boken.
– Hon var en stark människa, och kunde också vara sträng. För det mesta var hon ändå nöjd och glad, trots sin stora arbetsbörda, och gick alltid och sjöng på någonting, säger han.
Nöjd med livet
En anledning till att skriva boken var också att ge svar på frågan som ställdes i tidningen för 60 år sedan – vad ska det bli av familjen?
– Det har gått bra för alla oss barn. Vi har haft arbete hela livet. Mitt eget liv har varit helt underbart, säger Kaj som bland annat begåvats med fyra barn och tio barnbarn.
Som 14-åring började han jobba som springpojke på ett bageri i Karis och blev småningom bagare och konditor. Tillsammans med frun Monica öppnade han Lilla Hembageriet som nu funnits i 22 år.
– Att det blivit så många år beror på att vi haft så fina kunder. Man ska också ha kvalitet på sina varor. Bland annat använder vi oss av mammas recept i bageriet.
Själv är han sedan ett antal år tillbaka pensionär efter att ha varit sjuk i cancer, men hjälper till efter vad han förmår.
Hjälp av klasskamrat
Skrivjobbet har skett lite i skymundan.
– Jag har gått igenom mina minnen när jag varit ute på länk och sedan skrivit ner dem när jag kommit hem utan att någon riktigt vetat vad det är jag smusslat med, säger Kaj Samuelsson och påpekar att det som står i boken är hans egen syn på saker.
Stöd i utgivningen har han haft av sin tidigare klasskamrat, författaren och journalisten Gungerd Wikholm, vars mamma och farmor var goda väninnor med Kajs mamma.
– Den skrivna texten är helt och hållet Kajs egen, men jag har hjälpt till med språkgranskning och redigering. Det har varit ett givande samarbete och återupplivade många barndomsminnen från tiderna, då Kaj och jag gick på samma klass i Grabbacka folkskola i början av 1960-talet, säger hon.