Din blomstertid

I år hade rosorna vissnat redan före midsommarafton. Vitsipporna hade också blommat ut innan morsdagen. Det blev ingen tid mellan hägg och syren heller. Och hur kunde maskrosorna blomma sommarlovet ut förr; nu kunde man blåsa upp fluffbollarna redan på dimissionsdagen.

Sommaren är kort. Kortare för varje år, liksom. Livet likaså. Är det klimatförändringen? Eller tiden själv?

Åtta år sedan på dagen började den kortaste, längsta och djupaste sommaren i vår familjs liv.

Vid midsommarbordet berättade pappan om en diagnos som skulle ge oss den sommarn, inte mera. Och på dagen tio veckor senare var den märkligt grönskande sista sommarn slut.

På sistone har påminnelser om livets korthet blivit allt vanligare. Först dör våra föräldrar, sedan sörjer vi våra hundar, och så småningom står våra vänner och vi själva i tur. Döden har kastat sin obönhörliga sten i vattnet, och nu når ringarna oss. ”Den ändlösa stig, som skulle bli mitt liv, skall också nå sitt slut”, som Björn Afzelius sjunger.

Vid fyrtioårsdagen ger amerikanerna varandra lustiga pappershattar där det står vitt på svart: ”Over the hill”. Över krönet. Vid fyrtio fyllda kan du ju med viss statistisk säkerhet räkna med att du fortfarande har halva livet framför dig. Och den rädsla som människan i smyg hyser inför sin egen död har hon alltid bekämpat med karnevalistiskt skratt – fast i de berömda freskerna om dödsdansen är det bara döden som skrattar.

Tio år senare raljerar du inte längre med ”halvvägs”: Du vet då att du har passerat ditt livs mittpunkt, antingen under de tio åren efter pappershattarna, eller redan – hu! – mycket tidigare. Människans tragedi är att hon – till skillnad mot den glatt till sin död skuttande hunden – vet att hon skall dö någon dag, men lyckligtvis kompenseras det med den smala nåd att hon inte vet exakt när.

Naturligtvis blir vi ofta varslade. En dag råkar vi spänna blicken i den livets horisont, som vi ivrigt följde i vår ungdom, och ser: den har ju stannat! Sedan börjar den närma sig. Och då vet vi: det är dags.

TEn dag råkar vi spänna blicken i den livets horisont, som vi ivrigt följde i vår ungdom, och ser: den har ju stannat!

De aktiva börjar avrunda, dödsstäda, skriva. En del fortsätter att leva uttryckligen ”som vanligt”. Någon planterar det proverbiala, konkreta eller symboliska äppelträdet. Livets trädgård skall ansas för dem som kommer efter. Alla gör det på sitt eget sätt. Du tar fram sekatören, hon gräsklipparen, han skördetröskan; sist kommer i alla fall mannen med sin lie.

Människans innersta fasa beskrevs väldigt vackert redan för tusentals år sedan: Hennes dagar är som gräs, som vissnar och blåses bort, och snart minns ingen något av henne. Torrt gräs vill ingen vara; det är annan, ståtligare växtlighet som gäller. Minnet av mig stall stå som en ek! Mitt liv skall bli multnande löv som ger näring till dem som skall växa efter mig. Mig möter du i varje vindpust som smeker den blommande sommarängen.

Sommaren är kort, men inte förbi. Livet blev inte som man tänkt sig, men det är ändå mitt liv. Rosorna har nog vissnat. Men se, rallarrosen blommar än.