Dråpliga upptåg med busig gås
Untitled Goose Game är ett smygspel olikt något du tidigare upplevt, skriver Alexander Ekelund.
Untitled Goose Game utmärker sig inte enbart genom att vara årets sista spelupplevelse för mig 2019, det är också en av de mest säregna.
Som smygspel betraktat är det förhållandevis basalt. Men det finns en twist – och den gör hela skillnaden. Som titeln redan avslöjat så spelar man nämligen som en gås. Och inte vilken gås som helst; utan ett riktigt busfrö, som för att obehindrat kunna passera trädgårdar, trafikerade vägar och särskilt befolkade affärsstråk på vägen mot sitt slutmål (som avslöjas först i spelets slutskede) måste avleda uppmärksamheten från sig själv genom att ställa till med hyss och oreda.
Allt handlar om att gäcka lokalbefolkningen på diverse fantasifulla sätt, och i sann slapstick-anda blir scenerna inte sällan dråpliga, som när man till exempel får en trädgårdsarbetare att trilla i sjön eller låser in en stackars pojke i en telefonkiosk.
Det är charmigt och kul så länge det varar, och jag gillar verkligen enkelheten som löper genom hela upplevelsen – från idé till genomförande; spelmässigt som audiovisuellt.
Vissa begränsningar relaterade till mekaniken och spelmomenten, och i synnerhet den korta livslängden, är i och för sig punkter som talar till dess nackdel. Men den dominerande känslan, när eftertexterna väl tonat ut på skärmen framför mig, är ändå den av att vara nöjd och belåten.
Untitled Goose Game är inte fulländat men ett oerhört charmigt litet spel som sätter punkt för året och decenniet på ett elegant sätt.