Hjälparbetet har gett Marjanna Bergman ett perspektiv
Marjanna Bergman fascineras av det hat som finns i världen. Det hat som tvingar massvis av människor på flykt. Just nu möter hon hatets symtom i Burkina Faso i Afrika.
– Jag är nog född att bli humanitär. Känslan att vilja hjälpa och göra världen bättre har alltid varit stark, säger Marjanna Bergman som vanligtvisjobbar vid FN:s flyktingorgan UNHCR i Genéve i Schweiz med kommunikation och information.
Hennes känsla för rättvisa, mänskliga rättigheter och medmänsklighet har drivit henne framåt mot hennes dröm – att jobba för FN.
Hon minns skoltiden i Ekenäs och hur hon hanterade mobbning. Hon var den som tog mod till sig och stod upp för den mobbade.
– I dag står jag också upp för de utsatta. Men i en annan skala.
När du läser den här texten har hon återvänt till Burkina Faso i västra Afrika efter en kort julledighet som hon valde att tillbringa i sin uppväxtstad Ekenäs.
Den 14 oktober 2019 åkte hon från sitt kontorsjobb i Genève till Burkina Faso som nödhjälpare för en period på tre månader. Ett land där en halv miljon människor för tillfället är på flykt från konflikter och förföljelse och därför saknar mat, trygghet och tak över huvudet.
Dåligt samvete hjälper inte
Hon vänder blicken ut mot den gråtunga himlen utanför fönstret. Utanför ligger ett vilsamt lugn över småstaden. Vi pratar om kontraster: trygghet – otrygghet, rättvisa – orättvisa, krig – fred, rikedom – fattigdom, lyx – primitivitet, hat – medmänsklighet. Just nu lever hon mitt i kontrasterna.
Hon ingår i UNHCR:s team som delar ut tält och basförnödenheter till människor som är på flykt, som har förlorat all egendom, som har varit tvungna att lämna sina hem, sin boskap för att fly undan attacker och hot. När arbetsdagen är slut återvänder hon till sitt hotell där hon kan hälla upp ett glas vin, äta god mat och ta en skön dusch. Sova i en mjuk säng med lakan.
– Vi humanitärer kämpar med orättvisan i att vi har det bättre än de vi hjälper.
Men hon har lärt sig att det inte hjälper att leva med dåligt samvete. I dag ser hon i stället styrkan att kunna hjälpa människorna och via sitt jobb kunna berätta deras historia och förmedla den vidare ut i världen, och på det sättet skapa en förståelse för människorna och deras öden. Hon visar vad UNHCR gör, men också vilken hjälp som behövs.
– Jag kan inte som ensam person förändra världen, men jag kan bidra genom att förmedla berättelser. Konflikter och krig är oftast politiska och handlar om makt och pengar. Vi humanitärer tar hand om symtomen.
Att se och hålla i sjuka och undernärda små barn är svårt och kräver en förmåga att kunna särskilja jobb och fritid när arbetsdagen är slut.
”Det här kan hända oss alla”
När Marjanna Bergman får frågan om hennes jobb på något sätt har förändrat henne som person blir hon tyst en stund, funderar:
– Jag har fått ett bredare perspektiv och blivit mera medveten om vad som händer i världen. Den vetskapen förstärker känslan av att vilja hjälpa. Och kämpa mot orättvisor.
Hon förklarar att attackerna i Burkina Faso till exempel kan starta med att en grupp motorcyklar kör in i en by, dödar ett antal invånare i skrämselsyfte, tar deras mat och boskap. Skolattacker är också vanliga.
Vem som står bakom attackerna vet ingen säkert, situationen är komplicerad. Men attackerna får massvis av människor att se flykt som det enda alternativet. Bara förra veckan flydde över 10 000 människor.
– Människor som upplevde att de hade ett gott liv. De trodde aldrig att det här skulle hända dem. De levde helt vanliga och lugna medelklassliv. Plötsligt blir de tvungna att fly.
Marjanna säger med en viss tydlighet:
– Det här är inte bara sådant som händer andra. Det här kan hända oss alla.
”Hatet fascinerar mig”
Marjanna Bergman och hennes medarbetare vid UNHCR tar hand om konflikternas och hatets konsekvenser och symtom.
– Hatet fascinerar mig, säger hon och beskriver hatet och rädslan som ett mänskligt drag, men som inte är acceptabelt.
– Man måste hitta en empati utanför det som sträcker sig till ens familj, ens vänner och det som är bekant. I dag är det alltför enkelt att säga ”de är inte som vi”.
Hon säger att alla som är rädda och skeptiska till flyktingar borde träffa och prata med en.
– Det finns alltid en person bakom flyktingen.
Vilken roll har medierna hur flyktingar framställs?
– De har en viktig roll. Det förekommer att flyktingar används som koncept och porträtteras som farliga.
Marjanna Bergman säger att det vid problem finns en tendens att medier och andra kanaler lägger skulden på flyktingarna. Och att det är
Allt som händer på andra sidan jordklotet är också nära Finland. Det går inte att tänka att det inte angår mig, för det gör det.
”ett populistiskt sätt att sälja tidningar på”. Här poängterar hon att det är var och ens ansvar att kritiskt granska och ifrågasätta det man läser och hör via olika sociala medier och sajter med falska nyheter. Det går inte att stänga ute världen och tro att man kan leva isolerat.
– Man kan försöka, men det går inte. Allt som händer på andra sidan jordklotet är också nära Finland. Det går inte att tänka att det inte angår mig, för det gör det.
Marjanna plockar fram sin telefon och bläddrar bland de bilder hon har tagit i Burkina Faso. Hon letar efter en viss bild – en bild på en grupp barn som lever ensamma, utan tak över huvudet, utan mat. Den äldsta i gruppen är tretton år och har ansvaret för de yngre. Deras föräldrar har återvänt till hemmen de flytt från för att försöka rädda boskapen.
UNHCR:s nödhjälpare fick vetskap om den här gruppen via lokalbefolkningen som hade upptäckt barnen. Att möta de här barnen, prata med dem, ge dem tält och mat är något Marjanna värdesätter mycket.
Vad betyder mänsklighet för dig?
– Det är att känna vad den andra känner. Att ha en förmåga att känna empati och solidaritet. Att ha ett ansvar som medmänniska att hjälpa. En medmänsklighet.
Hon har en förhoppning om att Finlands nya regering ska ha en medmänsklighet och en empati. Nyheten om den nya unga och kvinnliga statsministern och de övriga kvinnliga ministrarna har uppmärksammats internationellt, också i Burkina Faso.
– Ju fler kvinnor i makt, desto bättre blir världen.
Hon ser fram emot kvällen efter intervjun. Hon ska åka till Vanda flygplats för att hämta familjen som kommer till Ekenäs från hemmet i Genève. Glädjen över att få se sin man och sina två barn efter två månader är stor. Orsaken till att Burkina Faso är hennes första längre jobb ute på fältet är just familjen. Men nu har barnen hunnit bli lite äldre och hon och hennes man Arnaud ansåg att tidpunkten var lämplig.
– Man missar mycket, men för barnen är det nu mera konkret vad jag gör. Jag är i Burkina Faso och hjälper flyktingar i nöd. Barnen är stolta över det.