Nostalgi i stället för feber

Skulle allt ha gått planenligt skulle det råda full fotbollsfeber i landet just nu. Europamästerskapen i fotboll för herrar borde ha varit i full gång och gruppspelet skulle för finländsk del ha avslutas i måndags med en match mot Belgien i Ryssland. Gick det bra i gruppen, så hade slutspelet taget vid.

Realistiskt sett hade kanske ändå EM varit över för Finland, men oberoende hade vi varit där. Vackert så.

Men så blev det alltså inte. Coronan flyttade fram EM med ett år så det blir nytt försök i juni 2021. Det positiva är förstås att Finland har platsen säkrad och är med oberoende. Så febern i sig är inte botad, den är bara framflyttad.

Men i stället får vi i nuläget nöja oss med litet EM-nostalgi. Faktum är att EM-slutspelen i ärlighetens namn inledningsvis var ganska anemiska tillställningar. Riktig fart tog EM först på 1980-talet. Före det är det väl egentligen bara en sak som sticker ut på allvar – Antonín Panenkas fräcka straff som gav Tjeckoslovakien titeln 1976.

Allt ändrade 1984 då EM-slutspelet avgjordes i Frankrike. Med deltagare som Danmark, Spanien, Belgien och Jugoslavien var det glad och offensiv fotboll för hela slanten. Och framför allt var det enastående insats av Frankrike och Michel Platini.

Lagkaptenen Platini förde nu mera eller mindre ensam Frankrike till titeln. Platini gjorde segermålet i Frankrikes samtliga fem matcher och kom totalt upp i nio mål. Det var inte den enda gången Michel Platini skrev ett kapitel i fotbollshistorien men det här var det i särklass vackraste.

Fyra år senare var det också roligt. Nederländerna fick för en gångs skull allt att stämma och Marco van Bastens 2–0-mål i finalen mot Sovjet är klassiskt.

Inget EM slår ändå 1992 i Sverige. Danmark, som inte ens borde ha varit med, fick i ett sent skede en plats när Jugoslavien uteslöts. Efter en poäng på de två inledande matcherna hittade man stilen och de tre sista matcherna gav segrar över tungviktarna Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

Ja, och så en sak till. Tränare var Richard Möller Nielsen – hårt ansatt och mycket kritiserad i hemlandet. Likväl var han den som lotsade Danmark till sin största framgång genom tiderna. Det att han inte röstades fram till årets fotbollstränare i Danmark 1992, men nog ute i världen säger egentligen allt.

Och visst är det samma Möller Nielsen som fem år senare så när förde Finland till VM. Det skulle kanske ha varit en ännu större bedrift.