Uddlös sommar

Myndigheter, epidemiologer och rubriksättare har varierande besked att ge om det kloka i att åka från, och till, Sverige den här sommaren.

Flyger ur Hästensängen – ett minne från en teveserie – och inser två saker: att det är midsommar och att vi är kvar i Stockholm. Den tibetanska tempelhunden ligger utfläkt på rygg och verkar inte bry sig. Enligt mobilen är det 26 grader utomhus och värmen ska hålla i sig hela veckan. Blir det här den första sommaren utan att familjen åker till Finland, till momis lilla stuga längst ut på udden i Hangö? I femtio år (blir det så mycket?) har vi lastat pick och pack, ungar, hund och svärmor och kört den ena skrotbilen efter den andra via Finlandsfärjan till vårt eget lilla paradis. I går skickade en vän mobilbilder från något som såg ut som från en djungel men som visade sig vara vår trädgård. Gräsmattan bestod av meterhögt vildgräs och buskarna hade växt över alla bräddar. Vackert på bild, men svårt att tampas med.

Myndigheter, epidemiologer och rubriksättare har varierande besked att ge om det kloka i att åka från, och till, Sverige den här sommaren. Det ska visserligen rent formellt vara tillåtet att besöka Finland om man äger ett hus där, men risken påstås till exempel vara att man inte får konsulär hjälp med hemresa om något allvarligt inträffar eller att försäkringar inte gäller som normalt. Men, allvarligt talat, när gällde försäkringar som normalt? Och hur många gånger har vi under dessa år (var det 50?) vänt oss till svenska konsulatet? Noll. Jag tar på mig mina solglasögon – ännu ett inspelningsminne – och går med tempelhunden ut i solgasset på Reimersholme. Solbadare ligger som packade sillar längs med vattenbrynet. Soptunnorna är fulla med tomflaskor och förbrukade matförpackningar och engångsgrillar efter nattens midsommarfirande. Åtminstone just här verkar coronan utraderad.

Filmbranschen i Sverige har som många andra försökt trolla med knäna för att överleva pandemin. De större produktionsbolagen klarar sig med hjälp av statliga stödåtgärder om krisen inte blir för långvarig medan egna firmor och fåmansbolag är bräckligare. Sverige är ett av få länder som även i det här sammanhanget inte förbjudit planerade inspelningar helt, men producenterna får under eget ansvar stränga riktlinjer vilka innebär fördyrningar och konstnärliga kompromisser. Varje morgon tas till exempel tempen på de närvarande, vakter ser till att avstånd hålls och teamet får alla tänkbara förhållningsregler och delas upp och distanseras sinsemellan så gott det går. Mask och kostym bär visir och skyddskläder, inspelningsplatser och utrustning saneras dagligen, intima scener stryks eller skrivs om, och (vilket gäller mig) personer över sextio undviks i teamet och bland statisterna. Så min semester riskerar inte att avbrytas av ett plötsligt jobberbjudande. Det gör inte mig något: en inspelning utan kyssar är hursomhelst inget för mig.

En annan sak som är osäker är hur pass välkommen man i dessa tider är som ”svensk” i Finland, enligt medierna har ju grannsämjan här och var och framför allt i Tornedalen fått sig en törn. Kommer jag med familj att jagas ut ur stan eller rullas i tjära och fjädrar så fort vi passerat stadsgränsen? Redan att bli misstänkt som en eventuell smittspridande virushärd (likt en forntida spetälsk) kan ju förta litet av tjusningen med att komma hem. För hem är det för mig, liksom för svärmor, även om arbete och kärlek fört oss till landet i väst. Egentligen tror jag inte en sekund på ett sådant scenario – men jag liksom andra som skriver i tidningar, eller för den delen gör film, har livlig fantasi och önskar oss ibland dramatik som inte finns någon annanstans än i våra huvuden.