Ledare: Ett nytt program med viktigt budskap

Det nya jämställdhetsprogrammet är en viktig signal – inte bara för ministern.

I juni i fjol skrevs ett stycke västnyländsk historia då Tenalabon Thomas Blomqvist valdes till minister för nordiskt samarbete och jämställdhet. Nu ett drygt år senare kan man konstatera att ministertiden egentligen bjudit på allt annat än det väntade – coronakrisen har påverkat samhället och regeringen på ett sätt som saknar motstycke.

Med ens ritades taktiktavlan helt om och fokus flyttade till akuta ärenden. Nu börjar landet förhoppningsvis så där sakta återgå mot en normalare vardag, även om sviterna av pandemin lär synas länge ännu.

För ministrarna betyder det rimligtvis också att man kan arbeta ännu mera på sina egentliga områden – för Thomas Blomqvists del innebär det bland annat jämställdhetsfrågorna.

De frågorna var länge mycket framme, men också där dämpades farten av coronan. I torsdags godkändes dock det nya jämställdhetsprogrammet för åren 2020–2023 av statsrådet.

Centrala teman i programmet är att förbättra jämställdheten i arbetslivet och familjerna samt att bekämpa diskriminering på grund av kön och våld mot kvinnor, och då också sexuella trakasserier. Det som också plockades fram är till exempel främjandet av lönetransparens samt att förbättra ställningen för personer som hör till könsminoriteter.

”Vi vill göra Finland till ett föregångarland inom jämställdhet”, sade Blomqvist till SPT och visst finns det saker att ta itu med. Ett av de mest långvariga och centrala problemen är skillnaden i löner mellan män och kvinnor. Och den finns kvar – enligt Social- och hälsovårdsministeriet var löneskillnaden mellan män och kvinnor i fjol 16 procent till männens fördel då man jämför snittlöner för ordinarie arbetstid.

En stor förklaring enligt Blomqvist är en väldigt könssegregerad arbetsmarknad där kvinnodominerade branscher brukar ha lägre lön. Samtidigt sträcker sig problematiken längre än så, då man ser på löner inom samma bransch sjunker löneskillnaden till 2–6 procent.

Rent konkret leder dessutom lägre löner till lägre pensioner, vilket kan leda till ökad risk för fattigdom. Och det här är förstås bara orättvist.

Till SPT medgav Blomqvist att löneskillnaderna kan vara svåra att åtgärda genom lagstiftning, eftersom lönerna bestäms av arbetsmarknadsparterna. Det som regeringen kan göra är att försöka påverka attityderna.

För Thomas Blomqvist själv kan jämställdhetsprogrammet betyda en profilhöjning om det till äventyrs skulle behövas. Av Helsingin Sanomat utsågs han ju i vintras till landets mest okända minister. Själv konstaterade han i sitt sommarprat i radion att det inte gjorde något – hans politiska verksamhet bygger inte på ett kändisskap, utan han vill nå resultat genom det vardagliga arbetet utan att behöva spetsa till sitt budskap.

Taktiken är förmodligen rätt. Fyra lyckade riksdagsval i följd och en utnämning till minister talar sitt tydliga språk.

Samtidigt kan Blomqvist också peka på konkreta resultat. Hur mycket en enskild minister kan påverka är förstås en sak för sig, men knappast var det en nackdel att ha en minister från regionen när regeringen genast beviljade kustbanan en finansiering för grundförbättring och äntligen beslöt elektrifiera Hangö-Hyvingebanan.

För att ta de två kanske mest uppenbara exemplen.